Varför börjar inte Medel-Svensson dansa glädjetango och strö blommor i sitt hår när Fredrik Reinfeldt säger "Nu tar vi ännu ett steg med jobbskatteavdraget!"? "Här får ni! Riktiga pengar! Ta dem!" Han trycker förtvivlat sedlarna mot väljarnas barm, som James Dean i "Öster om Eden", när denne försöker vinna sin barska faders kärlek med spekulationsdollar. Men fadern älskar bara sin förste, gode son, Abel. Han föraktar Kains försök att köpa honom med pengar. Och de barska svenskarna älskar bara sin förra regering.
Vad beror svenskarnas kallsinniga inställning till skattesänkningar på?
I våras sade Marita Ulvskog, apropå alliansens jobbavdrag, att regeringen "fortsätter att slösa bort stora skattesummor". Det lät som om medborgarnas löner tillhör staten, i Ulvskogs värld, och att varje extra sedel i gemene mans plånbok sålunda är slöseri med statlig egendom.
Kanske är det så Medel-Svenssons ser på saken, också. Kanske tycker hon innerst inne att en "fickpengsekonomi", som Financial Times har kallat Sverige, är fina fisken.
Eller är det andra fenomen som regerar? Amerikanska forskare har gjort ett experiment kallat "det ultimata spelet": en person, A, erbjuds 250 kronor. Men det finns två villkor.
För det första måste A ge försöksperson B en del av pengarna - hur mycket, bestämmer A själv. För det andra måste B acceptera erbjudandet. Annars fryser hela summan inne.
Det låter ju enkelt. B borde säga ja till vilket bud som helst - för till och med tio spänn är ju bättre än ingenting. Men så enkelt är det inte, har det visat sig. Om A är för girig, försöker behålla 220 kronor och erbjuder B de resterande 30 kronorna - då blir B förbaskad. Hon säger nej. Hon snuvar hellre snåljåpen A på 220 kronor än tar emot sin egen lilla andel.
Människan värderar alltså en given summa pengar olika, beroende på hur mycket andra får - åtminstone när hon har kommit över svältstadiet, då varje krona rimligen är livsviktig.
Den som tjänar 19000 kronor har snart ett jobbskatteavdrag på 1102 kronor i månaden. Den som tjänar 27000 kronor får 1477 kronor.
I procent har den lägst avlönade fått den största skattesänkningen. Men bryr sig vår hjärna om procenten?
Nej, den ser nog till summorna i sig - och noterar irriterat att 1477 kronor är mer än 1102 kronor. Och noterar kanske än mer irriterat att ett stort gäng medmänniskor slipper den statliga skatten.
Men det betyder inte att en framtida vänsterregering glatt kan höja skatterna igen. Ty vi är mycket mer lagda åt att förbittras över en standardsänkning än glädjas åt en standardökning.
Vi är helt enkelt rätt bra på att vara missnöjda.
