Sverige är ett lattjo litet land, det måste man säga.
Eller så kan man säga så här: Sverige befinner sig uppenbarligen inte i någon horribel kris á la USA eller Island eller ens Storbritannien. För då skulle inte den här typen av "business as usual"-debatt äga rum.
Får man hoppas.
En stor del av tiden gick åt till att diskutera Volvo, som om manliga bilindustriarbetare i Göteborgstrakten är en särskilt skyddsvärd kast, skild från alla andra som berörs av lågkonjunkturen. En riktigt feministisk, grön vänster skulle ju kunna säga: Jättesynd om de varslade, naturligtvis, men kom igen, det är ju i grunden bra att ett företag som öser ut stora, bensinslukande bilar över världen inte går kanonbra. Och, för övrigt, skulle Sverige ha reagerat lika starkt om det varit fråga om varsel i ett företag med kvinnodominans?
Men så lät det förstås inte. Sahlin företräder arbetarrörelsen och arbetarrörelsen är en man. Och i sin iver att attackera Alliansen och bilda enad front med Sahlin, lyckades Maria Wetterstrand ett tag nästan låta som om hon klandrar regeringen för att den inte öser pengar över Volvo.
Var den glidningen en försmak av hur miljöpartiet kommer att tvingas dagtinga med sitt gröna samvete för att passa in i en s-ledd regering? Hemska tanke. Miljöpartiet behövs som radikalt, grönt korrektiv i svensk politik.

Det var upplagt för "Lars Norén på Saltkråkan": den dysfunktionella familjen Sahlin-Wetterstrand-Ohly mot den smultronrara familjen Badtunna.
Men vänstertrojkan höll god min i elakt spel, även om det gick knackigt när Anna Hedenmo ställde närgångna frågor om vänstersamlivet. Mona Sahlin föreföll rätt tagen och moloken. Hon undrar nog om hon öppnade Pandoras ask när hon frångick sitt partis arroganta "vi regerar ensamma" och gick in för en mer demokratisk modell. Men hon hade egentligen inget val. Alliansen har satt en ny standard och svenskar älskar samförstånd.
Den enda som såg riktigt rosig ut i vänsterlägret var Lars Ohly - förstås. Han är mannen som inte har kompromissat med en käft. Bättre än så kan en idealist av första ordningen inte ha det.

Regeringen, då? Ja, de håller ihop och gottas över vänsterkalabaliken. Talar om sin verktygslåda och inpräntar att de är redo att möta lågkonjunkturens allra fulaste finter.
Jag tycker inte att de vinner på att debattera mitt i krisen. De borde ägna sig åt att styra landet med upphöjt lugn i stället för att sitta och flina åt oppositionens vedermödor.
Okej. Så vi har ytterligare tre politiska bataljer den kommande veckan, där vårdköer, föräldraledighet och äktenskapslagstiftning åter kommer att dryftas, med viss sannolikhet.
Jag kan knappast bärga mig.