Sverige är efterblivet. Ett land som inte kan hantera en modern, multikulturell verklighet.
Moder Svea har klara drag av självgod, skumögd smygrasist.
I Sverige är det inte tjänstefel när poliser kallar invandrarungdomar för "apajävlar" eller "blattajävlar".
Det är inte tjänstefel när poliser skrävlar om att de ska sterilisera invandrarpojkar eller slå sönder dem så att inte kan stå på benen.
Detta slog chefsåklagare Kristian Augustsson fast efter cirka tio minuters hårt förundersökningsarbete av händelsen i Rosengård, då tre poliser lät kameran gå i sin polisbil under en orgie i polisrasism.
"Apajävlarna" hörde inte vad de uppspelta herrarna sade. Därför är det inte tjänstefel.
Jaha. Då är det väl okej om personalen på en polisstation sitter och sjunger "Horst Wessel-Lied" och andra schlagers ur Tredje rikets sångbok, så länge ingen petig jude tar illa upp?
Eller har jag missförstått något?
Rikspolischef Bengt Svenson säger visserligen att de skånska polisernas språkbruk och attityder är "fullständigt oacceptabelt".
Struntprat!
De har inte fått sparken. De har inte fått gå hem i väntan på att få sparken. De har bara omplacerats.
Det är uppenbarligen inte alls fullständigt oacceptabelt, när allt kommer omkring, att bete sig som rasistpoliserna i Rosengård.
Och, som ni kan läsa i genomgången här intill, det är inte ens oacceptabelt att säga "Jävla blatte!" eller "Svartskalle!" direkt till en invandrare. Rasistpolisen i fråga kan få böter. Men han anses fortfarande vara lämplig som polis.
Ty jobbet får han behålla.
Att det fungerar på detta skandalösa vis är ett tecken på att Sverige accepterar rasism. Vi har inte lärt oss vad USA har lärt sig, att i ett multikulturellt samhälle med marginaliserade minoriteter måste majoritetskulturen lägga band på sig. Punkt slut.
Vi måste börja sätta gränser för vad framför allt myndighetspersoner får säga.
Och kom inte dragande med yttrandefriheten.
Den typ av helig yttrandefrihet som vi har i Sverige fungerar bara i ett homogent land där människor har så mycket gemensamt, så likriktade uppfattningar om rätt och fel, lämpligt och olämpligt, att självcensuren ändå sätter stadiga gränser.
Det är liksom ingen slump att karikatyrteckningar där Jesus och Astrid Lindgren våldför sig på Skrållan är ovanligare i svensk press än Muhammedkarikatyrer.
Fast vi kallar det inte självcensur. Vi kallar det "kultur".
Poliser som uttrycker sig rasistiskt bör få sparken. DET skickar en glasklar signal - till nysvenskar, till rasistpoliser, till hela svenska folket - att detta accepteras inte.
I brist på en sådan resolut policy fylls nu tv:s debattfora med patetiska polischefer som talar om hur "skakade" och "ledsna" de är, hur "osvenskt" poliserna har uppträtt, hur "sånt här får inte hända" och hur det svär mot "den svenska värdegrunden".
Snicksnack!
Den svenska värdegrunden lyder sålunda: Rasism är inte så allvarligt att vi tänker rucka på vår älskade yttrandefrihet eller arbetsrätt, eftersom dessa funkar så bra för etniska svenskar.
Rasism är påfallande acceptabelt hemma hos Moder Svea.
