Mona Sahlin borde nog övergå till draperier. Pärldraperier. Ty dörrar - det är svåra grejer.
Monas problem började i onsdags. Det var en historisk dag, enligt landets tårögda statsvetare. Mona och Maria, socialdemokraterna och miljöpartiet, meddelade världen att de slagit ihop sina påsar. Och att vänsterpartiet var ute i kylan.
- Dörren är stängd även om vänsterpartiet skulle ändra sig innan valet, sade Sahlin till TT efter presskonferensen, med hänvisning till Ohlys bohemiska inställning till budgetdisciplin och sånt trams.
Över Monas och Marias (och Peters) pressmeddelande ven historiens vingslag:
"Det vi i dag presenterar är ett samarbete mellan två självständiga partier som är mer långsiktigt än vad vi tidigare sett exempel på i svensk politik".
Långsiktigt, jo, jo. Två dagar. Så länge varade det unika projektet. För i fredags kom plötsligt helt nya dörrbesked från Mona Sahlin:
- Om dörren uppfattades som att vi aldrig velat ha med vänsterpartiet, var det fel, sade hon.
Men förtydligade:
- Om dörren är öppen, vilket jag nu säger att den är, så är den inte villkorslöst öppen.
För säkerhets skull skickade hon ett öppet brev till Lars Ohly, där hon klargjorde att:
"Från socialdemokraternas sida har vi aldrig velat stänga den dörren för er."
Pärldraperier, Mona. Tänk på saken.
Varför förödmjukade och avpolletterade hon vänsterpartiet så totalt? Snacket om att Ohlys syn på ekonomins ramverk skulle vara ett oöverstigligt problem är just bara snack. Han har signalerat sin kompromissvilja.
Har Sahlin helt enkelt tagit för mycket intryck av miljöspråkrörens aversion mot vänsterpartiet? Glömde hon sitt älskade Parti? Facket? Rörelsen! Gubbarna i Norrbotten!
Många i Rörelsen! var ytterst skeptiska till valet av Sahlin som partiledare. Sedan i onsdags har det rått tumult. Sahlin hade inget annat val än att backa.
Men Sahlin är inte den enda som har problem med de krångliga koncepten "inne" och "ute". I går-dagens Expressen kunde läsarna ta del av Pär Nuders version av hur det gick till när han blev av med jobbet som skuggfinansminister.
Han blev, hävdar han, av Mona Sahlin erbjuden partisekreterarjobbet. Han sade nej, ytterst ädelt, eftersom detta ju var (den oavsättliga) Marita Ulvskogs jobb. Blev därpå erbjuden jobbet som utrikespolitisk talesman. Sade nej igen.
Några veckor senare fick han sparken - till sin Stora Förvåning! Den förvåningen lät lindrigt trovärdig redan då det begav sig. Nu låter den oförklarlig. Hur i hela fridens namn kan Pär Nuder ha varit förvånad över att han avsattes, om han fick tidernas mest klassiska Macchiavellivink: Jag, din capo di tutti capi, ger dig ett erbjudande som du inte kan acceptera. Capisce! Jag vill inte ha dig kvar som skuggfinansminister. Du är på väg ut, sonny boy!
Ytterdörren var med andra ord jätteöppen.
Det blev en tung dag för Mona Sahlin, således, både inåt och utåt. För hur ska socialdemokraterna kunna fortsätta sitt tjat om att regeringen måste bjuda in till samtal för att ena Sverige i krisernas tid?
När hela Rörelsen är en röra.
