Blir du slagen av din man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour.
Fast, vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.
Numera vet vi ganska mycket om hur maskineriet i ett misshandelsförhållande fungerar. Vi vet att kvinnor vänjer sig vid våldet och hoten; att de förlorar självkänsla och perspektiv, lär sig att ursäkta mannen och ta på sig skulden för våldet på ett sätt som ter sig absurt för utomstående.
Störst chans att lämna ett misshandelsförhållande har de kvinnor som har egen försörjning, socialt nätverk och förmåga att ställa krav på polis och socialtjänst.
Dessa kvinnor har också möjlighet att fly till en kvinnojour när de fruktar för sina liv.
Missbrukande kvinnor har ofta - ingenting. Inga finansiella eller sociala resurser, inget nätverk. Dessutom svårt att fatta beslut och planera framåt.
Och de har alltså inte ens en kvinnojour att fly till, eftersom vanliga kvinnojourer varken har kompetens eller resurser att hantera missbruksproblem.
Hur blev det så?
Det är förstås som den kloke Rasmus Persson (C) indirekt säger i Expressen i dag: Männen har varit norm inom missbruksvården. Kvinnliga missbrukares speciella problem har inte uppmärksammats.
Och när det gäller missbruk och kön brukar det låta så här: Det ses som en förmildrande omständighet när män slår under påverkan. Men kvinnor som slås under påverkan, får skylla sig själva.
Och så en sak till: det är brottsligt att missbruka narkotika i Sverige. Misshandlade narkomaner är brottslingar, först och främst, och inte offer.
2008 öppnade RFHL i Stockholm "Q-jouren", Sveriges första kvinnojour för missbrukande kvinnor. Nåja; för det anslag på 1,25 miljoner som jouren fick av länsstyrelsen har man bara haft råd att erbjuda stödsamtal. Inga sängplatser för livrädda, inget nattligt skydd.
I år ansökte Q-jouren om 2,7 miljoner. Man fick 2,2. Men planen ligger fast: nu ska det inrättas fem jourplatser. Och kanske, kanske, kan Stockholms kommun skjuta till 0,5 miljoner.
Kanske.
Detta är historiskt. De första platserna i sitt slag. Men - fem! Är det allt Sverige har råd att erbjuda sina misshandlade, missbrukande döttrar?
Det behövs så mycket mer. Akuta stödboenden. Lägenheter där kvinnor kan bo med sina barn. Utslussningsboenden. Och, senare, lägenheter ute i samhället. Samt missbruksbehandling.
Men det där kostar pengar, pengar som politiker hellre vill ge till viktiga väljargrupper som barnfamiljer och pensionärer.
Fast är det ett sådant välfärdssamhälle vi vill ha? Ett som smörjer den skötsamma medelklassen, men försummar de verkligt utsatta?
