Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag aldrig har varit entusiastisk inför kärnkraften, utan bara börjat se den som nödvändig. Jag är tusen gånger räddare för klimathotet än för ett reaktorhaveri.
Men jag tycker å andra sidan inte att kärnavfallsproblemet eller risken för kärnvapenspridning via kärnkraftverk är något man kan rycka på axlarna åt. Och jag kan inte heller avfärda det moraliska problem som klimatexperten Christian Azar har pekat på: Om vi i Sverige förbehåller oss rätten att bygga kärnkraft, har vi då rätt att säga till andra länder att "Nä, ni verkar så instabila och krigiska av er, ni får nöja er med vindsnurror."?
Jag är dock beredd att tänja på min moral om vi behöver kärnkraften för att värna klimatet. Och det verkar vi - vi, som i mänskligheten - göra, som det nu är.
Men Christian Azar tror på något annat. Han är "försiktigt positiv" till kolinfångning. Kolinfångning! Stoppa ner koldioxid från kolkraftverk i hålor under havet! Det låter helt vrickat farligt i mina öron.
Men Christian Azar är inte vrickad. Han är teknisk fysiker, Chalmersprofessor och smart som ögat.
Och varför är jag räddare för lagrad koldioxid än för lagrat kärnavfall? Är det rationellt?

Det finns en  annan sak jag är rädd för och här är jag nog rationell. Jag är rädd för att kärnkraftsdebatten i Sverige inte bara har gjort kärnkraftsmotståndarna dogmatiska, utan att den dessutom har radikaliserat kärnkraftsanhängarna.
Jag fruktar att kärnkraftsentusiaster som Folkpartiets Jan Björklund och Carl B Hamilton är så sugna på att klubba igenom grönt ljus för reaktorbyggen att de inte kan se förutsättningslöst på Sveriges energipolitiska framtid.
Kommer de att strunta i varningar för skenande kostnader, exempelvis, bara för att ingenting är viktigare än att få sätta spadar i jorden i Oskarshamn, Forsmark och Ringhals?
I så fall är de bara spegelbilder av Miljöpartiets språkrör och Vänsterpartiets Lars Ohly. Och då råder det stor brist på sval klokhet inom svensk energipolitik.

Nå, grundskälet till min allmänna frustration är uppenbart, förstås, och jag delar det med alla som är engagerade i klimatfrågan: Det står så väldigt mycket på spel och det är så fasansfullt lätt att välja fel väg. Redan nu ifrågasätts biobränslen, som vi nyss trodde så mycket på. Vilken blir nästa backlash?
Den kommer.
Vi kommer att göra fel. Flera gånger om. Vi måste vara ständigt medvetna om detta - och likväl röra oss framåt; göra de ödesdigra vägvalen; inte låta bli att välja av pur skräck.
Och förhoppningsvis hålla våra huvuden kalla under färden.