Nyligen föreslog Statens medicinsk-etiska råd, Smer, att svårt sjuka ska kunna få läkemedel utskrivna så att de kan ta livet av sig.
Men varför begränsa sig till den gruppen? Föreningen "Rätten till en värdig död" tycker att även åldringar ska få rätt att dödas under ordnade former.
Det är en mycket oroande trend.
Smer vill att dödshjälpen ska omfatta obotligt sjuka människor som med säkerhet kommer att bli sämre fysiskt, och kanske även mentalt.
En medelålders kvinna som får ALS, till exempel.
Flera ledamöter i smer vill dessutom att människor som inte själva kan ta självmordspiller ska få hjälp - aktiv dödshjälp.
Ordföranden för "Rätten till en värdig död", som alltså vill gå ännu lite längre, Gunnar Hagberg, motiverar sin "dödshjälp till äldre"-linje så här:
- Många äldre tycker att deras livskvalitet försämras dramatiskt. De hör sämre, ser sämre, har ont i leder och muskler och har svårt att förflytta sig. Många är också väldigt ensamma sedan vänner och nära anhöriga gått bort. Om man i det läget vill ha hjälp med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt ser jag inget fel med det. (Dagens Medicin 2/1)
Han har absolut en poäng. Varenda människa inom äldrevården har sin framtid utstakad: de blir sämre och sämre tills de slutligen dör. Dessutom är de mycket, mycket ensammare än unga som får dödliga sjukdomar.
Jag fruktar att en mer liberal inställning till dödshjälp skulle förändra vår syn på vad som är ett värdigt liv. Det är ingen slump att Hagberg just säger att gamla bör få hjälp att "avsluta sitt liv på ett värdigt sätt".
Värdigt? Är det alltså ovärdigt att åldras? Ovärdigt att behöva hjälp till toaletten, tvättas och kläs, sitta i rullstol?
Är det sista stadiet av ALS ovärdigt?
Jag minns en ALS-patient: Anna. Hennes familj var missionsförbundare. De sista dagarna satt de anhörigarunt hennes säng, sjöng, småpratade och bad. Jag var med när Anna dog. Hennes bror höll henne i handen och läste: "Herren är min herde."
Det var en oändligt värdig död - värdig, därför att Annas familj tillmätte henne ett värde. Det värdet var inte knutet till hennes livsduglighet. Det var enbart knutet till det faktum att hon var en människa.
Och deras religiösa ritualer gav dem ork att möta Annas döende och följa henne till det sista andetaget.
Det faktum att dödshjälp har blivit en alltmer lockande möjlighet beror inte, tror jag, på att vi har blivit mer mänskliga och empatiska. Det är snarare ett tecken på kulturell torftighet. De gamla ritualer som hjälpte oss att hantera döendet är förbrukade och vi har inte brytt oss om att skapa några nya. Döendet har gömts undan på institutioner och blivit sterilt, desinficerat - och dyrt.
Och dyrkandet av skönhet, ungdom och perfektion har aldrig varit större.
Det låter som en häxbrygd.
Om "förebyggande" självmord blir definitionen på en värdig död, är det inte rimligt att tro att kroniskt sjuka och svaga börjar tycka att de är "ovärdiga"? Hur länge dröjer det innan det inträder en tyst överenskommelse om hur eländig man har rätt att bli, innan man ber om en dödlig dos (eller ett "livsslutspiller" som "Rätten till ett värdigt liv" så typiskt kallar det)?
Hur lång tid tar det innan rätten att dödas av staten blir en plikt?
