Det finns omkring 45 000 kommunpolitiker i Sverige. Den typiska kommunpolitikern är en hårt arbetande vardagshjälte som ser till att demokratins och välfärdens hjul snurrar – alltmedan resten av oss på sin höjd släpar oss iväg till valurnorna vart fjärde år.
Somliga har civila heltidsjobb och sliter med politiken på fritiden. Andra är mer profilerade:
– Jag är Falköping.
Så ska Ulf Eriksson (c) ha sagt offentligt vid flera tillfällen. Ulf är kommunstyrelseordförande, ”Falköpings starke man”.
Kommuner utgör rikhaltig mylla för kraftfulla manspersoner. I Malmö heter han Ilmar Reepalu (s), i Göteborg Göran Johansson (s), i Vellinge Lars-Ingvar Ljungman (m), i Fagersta Stig Henriksson (v).
Långt ifrån alla kommunstyrelseordföranden är starka. Däremot är de oftast män. Samt etnisk svenska. Medelålders. Välutbildade. Och välbeställda.
Med andra ord: den svenska kommunhöjdaren är inte som folk är mest.
Är det ett problem?
Det beror förstås på vem man frågar. Många medelålders ingenjörer som heter Per-Rune tycker nog att systemet fungerar fantastiskt bra. Men om man heter Anna-Lisa kanske man undrar om det inte hade funnits fler och bättre utrustade kvinnojourer, och rått bättre arbetsvillkor inom äldreomsorgen, om det hade varit kvinnlig i stället för manlig övervikt i kommunhusen.
Heter man Muhammed eller Samira kanske man känner så liten delaktighet att man inte ens bryr sig om att rösta. Röstdeltagandet är betydligt lägre bland invandrare än bland etniska svenskar.
Och så var det klassperspektivet. De mäktigaste politikerna i kommunerna tjänar alltså betydligt mer än gemene man. Det innebär inte att de nödvändigtvis har höga arvoden; heltidsarvodena spänner mellan 99 990 kronor per månad till styrelseordföranden i Stockholm och 30 750 i månaden till kollegan i lilla Gullspång. De flesta ligger i 40 000-kronorsklassen – och det är väl ganska rimligt med tanke på att det är kommunpolitikerna (och inte Fredrik Reinfeldt) som sköter det mesta av vår vardags Välfärds-Sverige.
Men lägger man till detta inkomster från förvärvsarbete, andra styrelseuppdrag och så vidare, utgör kommunstyrelserna en sorts ekonomisk elit.
Det kanske är ett problem: I Ulf Erikssons Falköping bor Ronny Lind, 35, som blev vågmästare för sverigedemokraterna i Falköpings kommunfullmäktige efter valet 2006. När det framkom att han hade suttit i fängelse för misshandel av ex-frun fick han sparken av sd och har nu hoppat av politiken. Han är lite typisk för vad som hände i valet 2006, då riksdagspartierna förlorade 362 mandat till kommunala småpartier.
Valresultatet var ingenting annat än en rejäl missförtroendeförklaring mot Sveriges politiker. Och i en turbulent tid, när auktoritetstilltron minskar och partiernas medlemstal dalar, sätts politikernas legitimitet på allt större prov. Att de synes tillhöra en på alla sätt privilegierad politisk kast underlättar inte.
