Kan ni tänka er ett motsvarande program anno 2004? Och kan ni i så fall föreställa er Göran Perssons förtjusta rovdjursleende inför Ekdals svettiga försök att få fyr på grillen?
Socialdemokratin hade, i kraft av sitt långa, skickliga regeringsinnehav, en nästan inbrottssäker legitimitet. Den behövde inte bevisa sig ständigt, eller skynda. Och vallöften infriade man när det passade. Eller så lät man bli.
Men de borgerligas legitimitet är svag, de är ständigt ifrågasatta. Att regera Sverige måste för dem vara lite som att desarmera en tidsinställd bomb: man måste vara mycket lugn och samtidigt blixtsnabb. Lugn, för att ingjuta förtroende i en väljarkår som ser socialdemokratin som landets naturliga regent. Och blixtsnabb, för "snart är mandatperioden slut och då åker borgarna ut", som det gamla ordstävet skulle kunna lyda.

Regeringen Reinfeldt har premierat snabbheten på bekostnad av lugnet. Det har varit ett evigt hattande med lagförslag, promemorior har sågats hänsynslöst av remissinstanserna, Anders Borg har sorglöst skjutit förslag från höften och vid ett flertal tillfällen träffat sig själv i foten.
Och det blev ju inte bättre av pärlbandet av skandalösa personalärenden som dekorerade det första regeringsåret.
Samtidigt har regeringen genomfört en massa vallöften, och bara fått pisk. Men det är nog inte så märkligt. Alliansen var enormt duktig på att skapa ett krismedvetande om "utanförskapet" under valrörelsen - mot alla odds. Vi var inne i en superkonjunktur 2006 och i sådana lägen ska det egentligen inte vara möjligt för politiker att övertyga väljarna om att det är dags att strama åt i systemen. Alliansen lyckades - för ett ögonblick. Men när valdebatterna tonat ut smalt krismedvetandet hos väljarna bort.

Lennart Ekdal idisslade förstås de deppiga opinionssiffrorna. Ingen har vänt ett sånt här underläge vid halvtid tidigare, inpräntade han. Men det intressanta med svensk politik just nu är att absolut ingenting är som tidigare. Det finns ingen gammal trygg, rödslipsig socialdemokratisk minoritetsregering i kulisserna. Alternativet till alliansen är ett tvehövdat matriarkat: Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Vad säger väljarna om det, när det blir allvar? Och hur långt ut på en gemensam valplattform kan Lars Ohly stå utan att ramla av?
Borgerlighetens alliansbygge har förändrat spelreglerna och "Halvtid" blev en påminnelse om hur oändligt samspelta de fyra partiledarna är. Nu kommer de börja gödsla med glada reformer inför valet 2010. Men minst lika viktigt är det nog att de ger väljarna ett intryck av gott omdöme, fasthet och lugn.