Det är inte konstigt att det är en glad budget. Alla regeringar med självbevarelsedrift genomför impopulära reformer snabbt som ögat efter valet och sparar generositeten till sluttampen. Så ock denna. Det faktum att Sveriges finanser är i kanonskick och att konjunkturen går i moll drar åt samma håll.
Och med undantag för jobbskatteavdraget, alliansens oortodoxa kännetecken, är detta en budget som socialdemokratin inte kan torpedera med någon helhjärtad entusiasm. Ty här lappas och lagas det på en välfärdsmodell som det numera råder stor politisk uppslutning kring.

Allt detta leder till att den politiska debatten blir smått surrealistisk, när oppositionen förtvivlat försöker dramatisera motsättningarna. Thomas Östros, socialdemokraternas "skuggfinansminister", försöker förtvivlat få det att låta som om en nettohöjning på 250 kronor av a-kasseavgiften markerar skillnaden mellan socialdemokratisk anständighet och borgerlig bestialitet. Men hur trovärdigt är det - i ett läge då majoriteten svenskar tycks har så goda marginaler att de kan rycka på axlarna åt jobbavdragets tusenlapp.

Om den här utvecklingen fortsätter, var ska det sluta? Jag ser framför mig hur ledarna för de politiska blocken en vacker dag står och klänger på varandras axlar vid politikens absoluta mittpunkt och med låtsad upprördhet anklagar varandra för att riskera kuvösbarns liv genom en fatal felsatsning i budgeten på trettiosju riksdaler.
Men man vet aldrig. Plötsligt, när och där man minst anar, uppstår nya konfliktytor. I synnerhet när det blir riktigt magert och alla inte kan få påsar. Eller om Golfströmmen stannar.
Det här är inte politikernas fel. De är fångna i välfärdsstatens logik och jakten på strategiska väljargrupper. Men om de skriker allt högre för allt mindre ull, riskerar politikerförtroendet att sjunka till jordens mittpunkt.

Men det finns intressanta sätt att tala om politik. Under budgetdebatten i går höjde Borg plötsligt rösten och började tala om rättvisa. Men mer än så: han definierade vad han menar med rättvisa. Det hör inte till vanligheterna i svensk politik.
Anders Borg slog fast att rättvisa är en god skola för alla. Och rättvisa är goda välfärdsinstitutioner som sjukvård. Punkt.
Kort sagt, rättvisa är jämlika förutsättningar och ett skyddsnät. Alla ska, så att säga, ha samma summa pengar när de börjar spela Monopol. Däremot säger inte Borg att alla bör ha lika mycket pengar i slutet av spelet. Stora löneskillnader är således inget stort rättviseproblem?
Detta är ideologi. Det är intressant. Så borde politiker tala oftare. Mona Sahlin talar ständigt om "mer rättvisa" - men vad menar hon? Hon talar om klyftor så att det låter som om hennes ideal är att alla har lika mycket i plånboken efter skatt, oavsett lön eller arbetsinsats. Hur definierar hon rättvisa, mer exakt? Det vore bra för demokratin om hon preciserade sig.
Sedan kunde Sahlin komplicera saken och fråga: Hur stora klyftor kan den Borgerliga sidan tänka sig? Är slutmålet plattskatt? Eller finns det en moralisk dimension? Eftersom chefsideolog Anders Borg är bekännande kristen numera, kan hon fråga hur dessa gudsord spelar in: "Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt".
Och, kunde Sahlin fråga, om allt för stor relativ fattigdom leder till sociala konflikter, vilken hänsyn ska man ta till det?
Kort sagt, jag längtar efter en politisk idédebatt där siffror är strängt bannlysta.