Det sägs att internet ökar demokratin. Jag tror att det stämmer. Men gäller det alla?
Jag har älskat internet sedan en dag i januari 1995. Vi träffades på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.
Från och med nu ska vår relation präglas av att den inte är ny. Av att vi har växt tillsammans. Den ska vara på en gång ivrig och tålmodig. Den ska innehålla ett litet gnag. Och vi ska alltid hålla ihop.
Var och en av oss som brukar tjata om internets möjligheter, glädje och kraft måste ta ett nytt ansvar: Det att se vår egen makt.
Annars blir vi snart en del av ett nytt frälse, en röststark men rätt liten grupp av intensivt nätaktiva, som gärna talar vackert om demokratisering genom internet - men samtidigt glömmer att livet vi lever online levs av långtifrån alla.
Det finns en fara i det, och den heter teknokrati.
Teknokrati är idén om att de i teknisk mening lämpade är de enda som räknas. Idén om att bara den som har rätt tekniska färdigheter ska ha makt. Teknokratin bygger på förekomsten av absoluta sanningar. Plus eller minus. Rött eller gult. Aldrig minsta skiftning i orange.
Sverige har kommit att präglas mycket av teknokrater.
De finns hos Socialdemokraterna, som aldrig har visat människan samma förtroende som myndigheten.
De finns hos Moderaterna, som inte tror på det som inte går att räkna.
De finns hos Piratpartiet, som avvisar oliktänkande på den sakliga grunden att den som inte håller med - inte har förstått.
Internet är på väg att skapa en ny generation teknokrater. Och vi som kollar de senaste bloggkommentarerna eller vårt Twitterflöde inte fem utan femtio gånger om dagen måste vara lite aktsamma. Inte om oss själva - jag tror att alla rapporter om nätstress är svårt överdrivna; full trådlös täckning och maxladdat batteri är själva definitionen av frihet och ledighet för mig. Men om alla de människor som lever vidare som förut.
Jag har inte fler röster i valet än någon som inte gillar internet.
Jag har inte mer rätt att ifrågasätta samhället än någon som lever sitt liv offline.
Jag vill slå ett slag för oro, misstänksamhet, nyfikenhet, entusiasm och sorg som giltiga skäl att skriva en kritik. Trettiotalisterna är förmodligen de infödda svenskar som riskerar störst utanförskap, ofta för gamla eller med för liten utbildning för att känna att de kan ta sig an ett digitalt samhälle, och för unga för att hinna undan. Och jag vill inte ha ett samhälle där sådana trettiotalister känner att deras erfarenheter inte duger till att ställa en kritisk fråga.
Den nya demokratin, den nätburna, organiska, snabba, omfattar inte alla. Inte ännu. Risken för teknokratisk berusning bland dem som går först är uppenbar.
"Alla ska med", utropade Göran Persson i en valdebatt.
"Vare sig dom vill eller inte," muttrade då Göran Hägglund, precis lagom högt.
Jag har alltid tyckt att det var hans stora stund i politiken.
ANDREAS EKSTRÖM
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund och bloggare på andreasekstrom.se.
