Vad är FRA jämfört med Google?
Google står för 97 procent av de svenska nätsökningarna.
Google har snart en bild på varje gata och varje fasad i hela världen. Google sköter din mejl, dina privata bilder, dina filmklipp, din kalender, ditt surfande, ditt blogg- och nyhetsläsande och inom kort också din telefoni.
Snart kommer du i princip inte att kunna vara på internet utan att samtidigt vara hos Google.
Dessutom ägnar sig Google åt nyckelordssökning i dina privata mejl för att du ska få "lämpliga" annonser. Inte så farligt, kanske. På sin höjd lite obehagligt när du har mejlat om grillkväll och plötsligt ser en annons för tändvätska till höger på din skärm.
Jag undrar bara en sak: Var är de kritiska frågorna om det här?
Google är världens enda supermakt på nätet. Samtidigt älskas Google av samma lobby som har ylat halsarna av sig för att stoppa till exempel FRA-lagen.
Delar av den svenska webbvärldens engagemang i integritetsfrågor har jag i andra artiklar kallat "förföljelsemanisk masspsykos".
Jag vill be om ursäkt för det.
Jag har inte varit tillräckligt tydlig: Jag borde ha skrivit "förföljelsemanisk och sekteristisk masspsykos".
Mycket bottnar förstås i den illegala fildelningen - en masskriminalitet av historiska mått. För att stoppa upphovsrättsintrången har europeiska politiker stiftat nya lagar. En del av dem riskerar att kränka vår integritet. Det tycker alltså jag också. Men de här lagarna har inte kommit till för att Satan själv har farit i dem som bestämmer, utan som en reaktion på brott.
Bristerna ursäktas inte nödvändigtvis av det - men man ska förstå dem i det sammanhanget.
En del hävdar att de nya internet-relaterade lagarna hör ihop, och utgör ett större mönster av organiserad statlig kränkning av medborgare. Det är jag inte så säker på.
En sak är att låta ett filmbolag sköta delar av bevakningen så att deras film inte kopieras illegalt.
En helt annan är att låta en statlig myndighet sköta rikets säkerhet.
Den som blandar ihop eller avsiktligt missförstår det gör integritetsfrågorna en otjänst - och riskerar dessutom att glömma bort annat, som kan vara betydligt farligare. För vilket är värst?
- Försvarets radioanstalt styrs av politik. Av lagar som politiker som vi har röstat fram har stiftat och som vi därmed kan ändra på.
- Google, däremot, är i praktiken ett monopol som styrs av två personer i Kalifornien. De gör precis som de vill. Deras ledord är "don't be evil", det vill säga "var inte ond".
Vad det verkligen betyder kan vi bara gissa oss till.
Och vad händer om de plötsligt ändrar sig? Säljer företaget till saudiska terrorister? Trillar av pinn? Väljer bort möjligheten att söka på regimfientligt material i Kina?
Just det, det där sista har redan hänt. Av krasst kommersiella skäl. Av ren girighet. För att miljoners miljarder i intäkter tydligen inte räckte, när det fanns ännu mer att hämta.
Jag kan bara konstatera att mitt evil-kriterium därmed är uppnått. Och jag tror att den som känner demokratiskt ansvar för integritetsfrågor gör större skillnad genom att minimera sitt Googleanvändande än genom att oroa sig för FRA.
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund och bloggare på andreasekstrom.se
