Det finns folk som säger att samma regler ska gälla på internet som i resten av världen. Det är riktigt korkat.
Internet är en större revolution än den industriella. Internet är som elektricitet. Det vill säga: När vi lärde oss att sköta den rätt skapade den välstånd och möjligheter vi dittills bara hade kunnat drömma om.
Så om jag har rätt - vem tror då att vi inte behöver tänka lite extra på hur vi ska leva på internet?
Vem tror då att det inte behövs särskilda principer som styr hur internet fungerar?
Ett enkelt exempel: När jag var tonåring var livet en ständig jakt på musik. Vi beställde skivor från USA. På språkresan till England bestämde vi att två gånger åtta timmar nog skulle räcka för att dammsuga Londons viktigaste skivaffärer.
Inte längre. Nu finns det mesta digitalt. Den som inte bryr sig om att den som skrev låten får några öre för besväret kan dessutom hitta det mesta utan att betala. Själv var jag en förhärdad kopierare av kassettband och speldisketter när jag var liten.
Skillnaden mot i dag? Bara mängden.
Nu är det möjligt att kopiera hur mycket musik som helst, inte bara 90 minuter då och då. Om jag var energisk orkade jag kanske spela av en nyköpt skiva på fem olika kassettband. I dag kan jag med ett par klick fixa så att hela världen kan hämta samma musik. Det är en fantastisk teknik - men som Martin Rolinski i BWO definierar det i den nya antologin "Gratis?", som jag själv också medverkar i: Det är, eller bör vara, skillnad på fildelning och piratkopiering.
Fildelning är att dela med sig till en kompis eller två.
Piratkopiering är att systematiskt sprida grejer till alla kompisar i hela världen.
Det är inte ens nästan samma sak.
I dag talar man ofta om "föråldrade affärsmodeller" när man beskriver möjligheten för kulturskapare att få betalt när deras arbete används. Och det stämmer förstås. Många branscher är usla på att ändra sig efter kundernas önskemål. Men här finns en viktig principskillnad:
En gammal affärsmodell har inte konkurrerats ut av en bättre. Den har konkurrerats ut av masskriminalitet.
Tidigare var det enkelt. Ogillade man distribution eller produkt så köpte man inte. Så är det inte nu. Kunderna ogillar distributionsformen - men tar produkten ändå. I sådan mängd och så ofta att det förändrar allt.
Alla som skriver sådana här spalter har någon gång fått ett enstaka knäppgöksbrev med urklippta bokstäver ur tidningar eller osammanhängande dravel om invandrare eller så. Så har det alltid varit. Men med internet uppstår kritisk massa: hot och hat når fram som förut, men gånger tio, eller gånger hundra. Mängden gör skillnaden.
Samma sak gäller den problematiska övervakning som delvis följer i piratbeteendets spår. Tekniken gör att den kan bli större och mer systematiserad än någonsin. Därför bör den begränsas av särskilda regler - som till exempel en modifierad FRA-lag. Det är inget konstigt med det.
Det är mängden det handlar om. Det är den som kräver att vi genast gör allt vi kan för att definiera hur livet på internet ska se ut.
Och det är den som visar att idén om att webben och verkliga livet ska vara samma sak är så gränslöst dum.
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund och bloggare på andreasekstrom.se.
