Perssons memoarer är en välskriven, lättläst exposé över hans liv som politiker. Det är mer ett referat av det som hänt än en analys av varför.
Förutom några nya avslöjanden som att försvarsminister Björn von Sydow hotade avgå och att Pär Nuder tackade nej till att bli utbildningsminister, vilket gjorde att Thomas Östros inte fick bli finansminister är det magert med nya insikter för den politiskt initierade.
Hur taktisk och toppstyrd politiken bekräftas dock med tydliga exempel. Persson ger intervjuer och dömer ut v för att hålla mp på gott humör. Han gör upp om maxtaxa på dagis med finansminister Erik Åsbrink i en paus i fotbolls-VM.

Man kan också ana flera efterhandskonstruktioner:

* Var det verkligen så självklart att Anna Lindh skulle ha tagit över om hon inte blivit mördad? Det var en känsla, som nu blir en sanning.
* Göran Persson ger också bilden av att han var fullt beredd på att bilda en koalitionsregering efter det senaste valet. Samtidigt listar han hur v och mp måste ändra sin politik för att det ska vara möjligt och drömmer s-ledarens vanliga dröm om evig makt genom uppgörelser över blockgränsen.
* Och om bara finansminister Pär Nuder hade gått med på att frysa fastighetsskatten innan de borgerliga lovade det så hade nog valet kunnat vinnas.
Överhuvudtaget verkar Göran Persson fortfarande tycka att det är orättvist att de borgerliga kunde ta över. Felet var mediernas som inte granskade alliansens program tillräckligt.
Att en majoritet av väljarna gillade brutet utanförskap och att det ska löna sig bättre att arbeta – saker som s försummat – är ingen analys för Persson.

En majoritet av svenska folket trodde till och med att högern skulle satsa mer än s-regeringen på vård, skola och omsorg, skriver han upprört.
Problemet är bara att det var precis vad alliansen gjorde i sina förslag om mer pengar till kommunerna.
Numera erkänner Göran Persson i intervjuer att en orsak till valförlusten kan ha varit att en del väljare var trötta just på honom. Om han gjort en Tony Blair och lovat att avgå under nästa mandatperiod kanske det skulle ha gått bättre.
Men några sådana frågor ställer inte Göran Persson när han skriver sin egen historia.
Möjligen vill han inte höra svaren.