Från 1950-talet och framåt kunde allt fler helt vanliga svenskar vidga vyerna. Med stigande inkomster kunde snart sagt varje familj köpa bil.
Plötsligt blev det möjligt att åka på semester och ge sig iväg utan någon större planering.
Den förre statsministern Göran Persson (s) tillhör dem som vittnat om vilken revolution det var när familjen kunde åka på utflykter från Vingåker.
Den nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (m) brukar säga att han har förstått hur djupt rotad i folksjälen bilen är med den spontana frihet den ger.
Båda regeringsalternativen vet att politiker som på allvar försöker inskränka den rörligheten riskerar att råka riktigt illa ut.

Därför går regeringen en balansgång. Det gäller att göra det så dyrt att alternativen utvecklas. Men det får inte bli så dyrt att svensken verkligen inte har råd att ta bilen.
Att köra lite mindre är en sak, att inte köra alls en omöjlighet.
"Vi ska inte jaga bilen, utan utsläppen", som miljöminister Andreas Carlgren (c) säger till Expressen.
Därför höjer regeringen koldioxidskatten så mycket att det blir lönsamt att satsa på mer bränslesnåla motorer och hybrider. Men inte så mycket att det utbryter revolt.

Politikerna vet att kollektivtrafiken inte är något reellt alternativ i större delen av landet. Sverige skulle helt enkelt inte fungera om folk inte hade råd att ta bilen.
Särskilt moderaterna vill också satsa mer på vägtrafik. Finansminister Anders Borg driver envist linjen att väginvesteringar är betydligt mer lönsamma än att satsa motsvarande pengar på järnväg.
Mindre politisk korrekt kan man knappast vara i dessa klimatlarmets dagar.
I höst ska regeringen lägga sitt förslag om väg- och järnvägsinvesteringar på kort och lång sikt. Då visar det sig hur Borg lyckats.