Jag vill göra uppror mot rätt-terrorn. Nu har vi fått för många stilpoliser som talar om för oss när vi är rätt eller fel. Plötsligt älskar jag Maud Olofsson med sina norrländska tätortskläder. Och Anders Borg som framhärdar i sin hästsvans. De är i alla fall individuella. Låt oss vara rädda om Maud och alla de som vågar stå emot likriktningen.
Inte en dag går utan att vi får reda på vad som är rätt. Fast mest när det gäller utseendet. När det gäller åsikter heter det PK, politiskt korrekt, och det är också ångestframkallande - om man skulle våga tycka något annat än vad som anses vara den "rätta" åsikten.

De där skorna med kilklack var helt rätt i sommar (underförstått nu är de ute).
Newportstilen i inredning, det är bara så rätt. (Vi ska låtsas vara amerikanska rikingar med Kennedylook och sommarhus på på Cape Cod.)
Det ska vara cocktail nu. Allt annat är så i går. (Vi ska alltså bara sprita och sen gå hem.)
Va' vet du inte vad vintage är? Det är ju den klädstil som visar om du har koll. (Förut sa vi begagnat.)
Blåbärste, i stället för latte (för det blir man ju bara fet av), I-phone fastän den inte funkar så bra (visar att du är en av de utvalda).
Varför har det blivit så viktigt att vara rätt?
Jamen, säger maken. Ska du ta munnen full?

Han har rätt. Jag som är redaktör vet att det är just vi i media som älskar att basunera ut alla dessa "måste ha", "helt rätt i höst", osv. Vi driver på känslan av vad som är ute och inne som det hette förut. Men stoppa tåget, jag vill kliva av. Och det allra mest för jag ser hur tufft det har blivit för barnen.
Nu har skolan börjat och där är det verkligen hardcore när det gäller utseende och kläder. Barn mobbar och är grymma mot de som inte har råd att vara "rätt", eller kanske inte bryr sig, eller har föräldrar som inte förstår eller vill förstå vilken likhets-hets som skolgården utgör. Där hissar man och dissar varandra nästan uteslutande på utseende.
Så många rädda barn, så många förtvivlade föräldrar. Och hur många vågar stå upp för tönten i ett samhälle där grupptrycket är betonghårt?

Sverige är ett land av kollektivister. Vi älskar grupparbete och regler, vi är fostrade i att alla är lika och har lika värde. Det är självklart alldeles utmärkt. Baksidan av myntet verkar vara att vi inte tolererar individualism och olikheter. Vi åker alla till Ikea, handlar på H&M, jeans är vår folkdräkt och alla kvinnor som vill upp i näringslivet är blonda. Att gå på fest i Sverige är att tro att man bevistar Fonus årsmöte, svart, svart, svart så långt ögat ser. Vad är det för ängsligt som gör att svart känns så tryggt? Svart kan aldrig bli fel, som vi säkert har skrivit i flera av mina tidningar alldeles för många gånger.

I dag retar jag mig på alla dessa stilpoliser som inte gör (även i den här tidningen) annat än talar om vad som är höstens "måste ha" - vaddå måste ha? Eller vad som är "rätt i höst". Bannlys alla "måste ha"- rubrikerna. Sluta tala om vad som är rätt. Jag vill inte veta. Jag vill inte att man redan på skolgården delar in barnen efter kläderna, håret, väskan.
Kan vi inte göra ett kollektivt uppror. Vi som ändå är så kollektiva. Kan vi inte bestämma i bästa dagisstil att allt är rätt! På dagis får alla vara lucia. Även Carl och de andra pojkarna...

Några år senare, när det är dags att börja skolan, kommer de ut till verkligheten, till vargarna. De som styr med skräck och stora käftar. Där de "rätta" vargarna äter upp de som inte är "rätt".
Rödluvan, hon överlistade vargen.
Rödluvan, var är du?
Vi behöver dig. Nu mer än nånsin.

Av: Amelia Adamo