Jag skulle vilja strypa livsmedelsindustrin.
Jag känner mig totalt lurad.
Dag efter dag får jag reda på att skinka inte är skinka, att kött har insprutat vatten, att lightprodukter är fetmabildande, att "färskt" bröd innehåller tillsatser för att kunna ligga på hyllan i tre veckor och allt smygsockrande som kan göra en tokig.
Nu försöker jag läsa på lapparna men det går knappt. Så mycket tillsatser, så mycket E och andra förkortningar, så många konstiga ord att jag måste bli kemiingenjör för att kunna förstå det jag äter.
Jag köper Blå Bands Kantarellsoppa som består av vatten, grädde, förtjockningsmedel (E1442) salt, jästextrakt, socker, kantarellpulver, kantarellarom, maltodextrin, färgämnen (E1560c, betakaroten, paprikaextrakt). Men inga kantareller.

Vi är torsk. Totallurade av en livsmedelsindustri som i åratal har kunnat föra oss bakom ljuset - därför att allt har handlat om vad maten kostar. Inte att frukterna inte smakar något, att såserna bara är kemi, att lönnebergaskinkan varken är gjorda i Lönneberga eller är skinka i dess rätta mening, att kycklingen är fullsprutad med vätskor.
Nej, det viktiga har varit vad en kasse mat på Lidl kostar jämfört med kassen på Ica. Lågpriskedjorna som tävlar i prispress vinner alltid, men till vilket pris egentligen? Hur mår vi av den dåliga maten?
Nu äntligen har det avslöjats hur vi i åratal systematiskt blivit förda bakom ljuset. Och de som kommer att förlora allra mest på detta är förstås alla som inte har råd att välja de Kravmärkta, rättvisemärkta, ekologiska alternativ som nu vuxit fram. Som äntligen börjar ta plats i affärerna eftersom det nu finns en efterfrågan. Förut stod det några ekoprodukter och värmde hyllan med mycket liten efterfrågan. I dag är det ekologiska utbudet fortfarande litet men växande.
På jobbet har vi länge haft en fruktleverantör som levererat korgar i storpack. Där man ser att det är en banan som ligger där, men den smakar definitivt inte det jag förväntar mig, det gör inte äpplena heller. Så bytte vi till ekoladan.se och plötsligt förstod vi hur frukt kan smaka.
Saltå kvarn får pris för sitt mjöl, sitt bröd, man talar om slow food och lokalodlat, och vilken underbar skillnad!

Och vilka är det som supertorskar som vanligt: de som inte har råd. De som packar sina påsar på Lidl, Willys, PrisExtra och alla dessa snabbväxande matpalats som breder ut sig i förorternas köpcentra. Ska maten ännu tydligare bli en klassfråga? I dag vet vi att de som har minst pengar, äter sämst och är tjockast.
Runtom i Sverige ser jag hur lokalodlat växer. Heja, tänker jag, hoppas det blir som i Italien där man varit duktig på att bevara mathantverkarna och där man har en gräns på 20 km som måste gälla när man säger att något är lokalodlat. Eller som i England där Organic food i flera år ökat sin andel och där Jamie Oliver (nakne kocken) och andra vägrar använda sig av livsmedelsindustrins bluffmat.
Vi borde göra matrevolution. I många år har vi intresserat oss för hur djuren har det innan de blir mat. Det är bra. Låt oss lägga ner lika mycket intresse på maten som erbjuds oss i hyllorna i våra dagligvaruaffärer. Låt oss bry oss om människan också.
Jag känner en kvinna som varje gång hon handlar söker rätt på handlaren själv och tvingar honom att översätta alla konstiga förkortningar till ren svenska. Hälften av det han översätter lägger hon tillbaka. Det är inte föda - det är kemi.
Varför bara acceptera så att eländet får fortsätta?
Börja ifrågasätta!
Ja, jag vet att det tar tid. Men det gör alla revolutioner. Gör uppror mot förföriska förpackningar som ska få oss att tro att det inte är pulver utan något äkta, med en text som är så liten som man knappt kan läsa, med obegripliga förkortningar, bokstäver och siffror som måste förklaras, med luriga formuleringar.
Vägra. Vägra bli lurad.
Vårt dagliga bröd giv oss i dag. Men det ska fan vara bröd!
Inte tillsatser.

Av AMELIA ADAMO
Chefredaktör på M Magasin