Nyligen skakades England av Baby P. En liten pojke som dog av skadorna av kontinuerligt våld. Troliga förövare är modern och hennes boyfriend. Rättegången har inte påbörjats.
Och nu frågar man hur många Baby P det finns? Egentligen. Under Baby P:s 17 månader korta liv var han bevakad av ansvarsfulla vuxna. Han stod under ständig uppsikt, ändå hände det.
Han "slank mellan myndigheterna", sa man efter hans död. En av barnläkarna, som undersökte honom, upptäckte inte att åtta revben var skadade och ryggraden bruten på ett ställe.
Under sin lilla livstid träffade den söta blonda pojken 22 gånger de sociala myndigheterna, 14 gånger sjukhuspersonal, 13 gånger doktorer och 4 gånger intogs han på sjukhus. Allt som allt, räknade den engelska tidningen Daily Telegraph ut, har 28 vuxna - polis, vårdpersonal och socialanställda - träffat honom under den tid han var i riskzonen och ändå skickade de tillbaka honom till tortyrkammaren: hemmet.
- Mamman verkade ha så bra kontakt med barnet, sa de ansvariga efteråt.
Ja, vem tror att en 17 månader liten grabb ska protestera?
Är mödrar alltid "untouchable"? Hur många gånger har vi inte varit med om att barn inte omhändertas därför att hemmet alltid sägs vara överlägset?
Hur många gånger har man inte hört barn beskriva sin uppväxt med alkomammor, mentalsjuka mammor och våldsamma mammor och ingen ser (eller vill se)? Eller mammor som blundar när pappor eller fästmän bankar på.
Vem minns inte filmen "Mommie Dearest", den onda modern förkroppsligad?
Vi är vana vid berättelser om våldsamma pappor. Litteraturen och tidningarna är fulla av män som hotar, slår och skrämmer skiten ur dem som är mindre. Men sådant gör inte mammor?
Man misstror inte en mamma. Mamma är världens vackraste ord, valt någon gång i någon undersökning. Just därför är det så svårt att tro att mammor också kan vara onda.
Stigmat, att vara en dålig mamma, är så mycket större än att vara en dålig pappa. Därför döljs oftare mammors våld eller tar sig mer psykiska uttryck.
I min närhet finns en "ängel". En som tar hand om barn som tagits ifrån sina föräldrar. En sådan som alltid får stryk av den allmänna meningen,
de har ju tittat på tv:s alla jakter på myndigheter som "tar" barn från sina föräldrar.
"Det gör de för pengarna", säger man. Så ovanligt, jag jobbar också för att få lön.
Att vara fosterföräldrar är ett yrke, de utbildas kontinuerligt för att kunna klara av sängvätande, gråtande barn, struliga, farliga tonåringar, stumma, tysta tioåringar, och utlevande prepubertala flickor.
Och frågar man min vän "ängeln" och flera av hennes kolleger vad som är mest jobbigt svarar hon: mammorna. De som inte tycker de har gjort något och det är bara polisen och de sociala som är svin. Och varje gång barnet har träffat modern, som ofta har umgängesrätt, så kissar barnet ännu mer i sängen och har nya mardrömmar.
På nära håll har jag sett barn som kunde ha gått Baby P:s öde till mötes, men på grund av mer handlingskraftiga myndigheter har de här barnen flyttas i tid.
Barn som mår dåligt hos fosterföräldrar har vi hört talas om. Men varför hör vi inte talas om de andra?
De som gått vidare, lite styrkta, mer kramade och definitivt inte ihjälslagna. Det finns en underbar bok skriven av psykoterapeuten Ben Furman, "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom". Den handlar om just de barn som ur fruktansvärd misär tar sig ur sitt sociala arv och går vidare. Varför lyckas de barnen och inte systern, brodern eller kompisen, frågade han? Jo, alla berättar samma sak, någon har sett dem, någon har uppmuntrat dem, någon har trott på dem. Tillräckligt för att klara av ett annat, bättre liv.
Baby P dog i England. I Sverige har liknande tragedier hänt. Låt oss för guds skull se till att våra mest utsatta barn inte "slinker mellan myndigheterna".
AMELIA ADAMO
