När jag träffade min norska pojkvän för sex år sen förstod jag inte ett ord av vad han sa.
En konversation oss emellan kunde se ut så här:
Han: blablabla.
Jag: Va?
Han: blablabla.
Jag: Va?
Han: BLABLABLA.
Jag: (fånigt leende, nickande, fortfarande helt oförstående) Jaha! Just det!
Nu har jag bott i Norge i fem år, och vi är fortfarande ihop, trots att jag numera förstår vad han säger.
Svorskan smög sig långsamt på mig. Ett ord här, ett ord där. Jag började norskifiera min svenska för att göra mig bättre förstådd i grannlandet. Svårigheten med norskan är ironiskt nog alla likheter med svenskan. Det går för sjutton inte att hålla isär språken. Kanske är det framför allt stavningen som skapar problem. Lunch låter likadant på båda språken men på norska stavas det lunsj. Icke blir ikke, förbättra blir forbedre, favoriten blir favoritten och komplicerat blir komplisert. Inte konstigt att man ofta känner sig lätt schizofren som Norgesvensk. Eller Sverigenorsk kanske?
Värst är det förstås med orden som finns i bägge språken men betyder helt olika saker, ofta rena motsatser. Min pojkvän tittade lite konstigt på mig när jag frågade om vi skulle gå ut och ta en bärs. "Vet du vad, det gör jag helst alene och helst på do (toa).", fick jag till svar. Bärs i Norge är nämligen inte öl, utan bajs. Eller när min svärmor slagit ett bra slag på golfbanan och jag glatt ropade: "Wow, vilken pingla du är!" och fick en konfunderad blick tillbaka. Det visade sig att pingla på norska betyder fegis/mes.
Efter en lite för blöt tjejkväll på Stureplan kan jag ändå med gott samvete säga till sambon att det var roligt. För på norska betyder rolig lugn. Rar är inte vänlig utan konstig, så en raring vill man helst inte vara. När min svägerskas barn kallade mig "Tante Jessica" blev jag i ärlighetens namn provocerad. Vadå tant? Jag är faktiskt bara två år äldre än er morsa och trettio-nånting är väl ingen ålder! Men, puh, tante är helt enkelt det norska ordet för faster/moster.
I Norgehistorier har vi svenskar sedan urminnes tider drivit med våra västra grannar, inte minst genom humoristiskt klingande glosor. Men hur mycket sanning finns det i uttryck som guleböj och brusestol? Inte ett dugg faktiskt, det där är bara blågula påhitt. Däremot finns faktiskt ord som rumpetroll (grodyngel), piggdekk (dubbdäck) och agurk (gurka). Pölsa heter lungemos (min skepsis mot denna maträtt under skoltiden visade sig vara befogad) och marulk heter breiflabb. Snabel-a, eller @, heter på norska, håll i er nu: alfakröll. Jag fnissar alltid lite när folk säger sin mailadress, för jag hör bara "afrokrull". Pål larsen afrokrull hotmail punkt com.
Apropå svärmor, förresten, så trampade även hon en gång rejält i språkklaveret. En av de första gångerna jag träffade henne var under en hopptävling i Holland där pojkvännen deltog. Medan han värmde upp sin häst vände sig hans mamma mot mig och sa, så försvenskat hon bara kunde: "Vi kan väl gå bort till baren och hångla lite?". Därefter följde ett kort obekvämt ögonblick, där jag hann fundera på hur frigjorda de egentligen är i lusekofte-land...
...innan det gick upp för mig att hon förstås menade mingla! Hoppas jag, i alla fall.
