Han berättade om sin något oortodoxa lösning på problemet, nämligen att han kunde tänka sig att skaffa barn (provrörsvägen givetvis) med sin brors hustru. Sen kunde de bo grannar så att barnen fick växa upp tillsammans och det var inga konstigheter med det.

Min första reaktion var givetvis att idén var helt befängd. Så kan man för sjutton inte ha det.

Men han var övertygad om att 15- 20 år framåt i tiden är en sådan familjekonstellation inte ett dugg konstig, för då kommer idén om kärn ­ familjen - som det enda rätta sättet att leva på - att vara ett minne blott. Visst är tanken svindlande, men ju mer jag har tänkt på det desto mindre tokigt låter det.

Och vem är egentligen jag att döma? Jag har ju nästan två separata liv. Man, barn och hus i Norge och jobb, barn och lägenhet i Sverige. Trots att jag numera är tvåbarnsmamma satsar jag fortfarande på att göra karriär. Det innebär att livet är ganska stressigt och det blir mycket pendlande mellan de båda länderna.

Men på något outgrundligt sätt funkar det faktiskt. Mina barn är trygga och glada och själv har jag förmånen att ha ett jobb som jag älskar, ett jobb som är både inspirerande och utvecklande. Varje gång jag gör en intervju får jag reaktioner på mitt sätt att leva, för det sticker tydligen i ögonen på många kvinnor. Jag brukar kalla dem för "mammapoliser".

"Du prioriterar dig själv framför dina barn!", eller "Du är inte oumbärlig om du nu trodde det, ditt jobb kan väl vem som helst göra", eller: "Hur viktigt kan det vara att synas i tv?". Tja, ungefär så där kan det låta.

Gör min livsstil mig till en skamfläck för hela det samlade mammasläktet?

Eller är jag i stället en feministisk förebild som visar att det faktiskt går att kombinera familj och karriär?

Ja, inte vet jag.

Det enda som är säkert är att hur man än vänder sig så har man ändan bak. Det blir liksom fel oavsett. Min syster lever ett liv så långt ifrån mitt som man kan komma. Hon har tre barn, varav två är blöjbarn, och hon har valt att vara hemma med barnen på obestämd tid. Hon har egentligen inga större ambitioner om att göra karriär. Hennes man jobbar jämt och tjänar massa pengar och därför kan min syster leva sitt liv så här. Som hon vill, för att det gör henne lycklig. Men också hon får kommentarer från arga medsystrar. För hon har ju "hamnat i kvinnofällan" och hon "kommer att ångra sig" och "det är på grund av sådana som henne som samhället inte är jämlikt".

I mina ögon är det, år 2012, både trångsynt och förlegat att döma någon för att man inte formar sin familj och sitt liv efter en färdig mall. Man måste hitta det som funkar för en själv här i världen och det är inte samma sak för dig som det är för mig. Kanske MÅSTE en del av oss tänka utanför boxen för att uppnå någon slags lycka och harmoni. Alla är inte skapta för mamma, pappa, barn, villa, Volvo och vovve. Så är det bara. Vi måste alla göra våra egna vägval. Om det så leder till ett traditionellt familjeliv med tacokvällar på fredagarna, eller ett något mer okonventionellt sådant.