Alex Schulman

Jag känner skräck
inför mina grannar

Publicerad

Jag ska precis lämna min lägenhet när jag hör ljud där ute i trappen. Jag stannar upp i rörelsen, avbryter operationen med omedelbar verkan. Det är röster som ekar, vänligheter utbyts och det fumlas och rasslas med nycklar och hissdörrar öppnas och stängs. Någon hund som skäller. Jag står med pannan tryckt mot insidan av dörren och lyssnar. Jag får puls av detta, tagen av insikten om hur nära det faktiskt var: hade jag bara givit mig ut i trappen några sekunder tidigare så hade jag hamnat mitt i den sociala förödelse som nu äger rum där ute. Det tar någon minut, sen slås en dörr igen och sen en till och sen är det tyst. Jag väntar i 20 sekunder till. Sen smyger jag ut.

Den här skräcken jag känner för att träffa och interagera med grannarna, var kommer den ifrån? Det är klart att skam kan ha med saken att göra. Insikten att man gjort en rad fel och att huset, FÖRENINGEN, är en på spåren. Lappen i hissen, med sned skrivstil, med undran över vem som är ägaren av den trasiga brödrosten som placerats i grovsopsbehållaren trots att man inte får lägga elektriska apparater där. Kanske vet de nu? Kanske har de förstått att det är min rost som ligger där? Eller kanske har de förstått att det var jag som lämnade pizzakartongerna i tidningsinsamlingen häromdagen. Eller att det är vår barnvagn som står och skräpar nere i portuppgången.

 

Kanske är det så att jag inte vill bli konfronterad med all skit som ligger på mitt samvete. Fast så enkelt är det inte. För det vet jag ju, att det finns ingen i vårt hus som ens är avlägset konfrontativ eller otrevlig. Alla vill varandra väl, och ingen bråkar med någon. Det här har ju inte med dem att göra, utan bara med mig och en social störning som tycks bli djupare ju äldre jag blir. Jag minns inte att jag stod och lyssnade efter ljud i tonåren. Det har kommit nu, på senare år. Jag känner allt oftare en tyngd när jag ställs inför de allra enklaste sociala situationer.

Beyoncé är också introvert.Foto: Timothy Mcgurr / AP / TT

 

Jag kan bli illa berörd av kallprat. Jag kan känna en enorm uppförsbackeskänsla av de enklaste sociala manövrar. Häromdagen gick jag på Nybrogatan, folktomt och öde och långt där borta upptäckte jag en gammal kompis som gick rakt mot mig. Han såg mig och jag såg honom. Vi log mot varandra och vinkade lite. Men vi kunde inte prata, ännu, för avståndet var för stort. Det där momentet när vi går mot varandra i väntan på att vara så pass nära varandra att vi kan säga hej. Vilken sanslös mardröm. För vad gör man? Jag kan inte titta på honom, för då känner jag mig som ett psykfall. Kan inte titta bort, för då känner jag mig obehaglig. Och stunden tar aldrig slut, det är så långt mellan sekunderna. Detta sociala vakuum, det är så jag tänker mig helvetet, att ständigt vara på väg mot ett kallprat som aldrig riktigt blir av.

Fysikern Albert Einstein ska också ha varit introvert.Foto: AP

 

Min insikt om min sjukdom viftas bort av samtiden. Den här sociala skräcken jag känner har fått ett namn – det kallas att vara introvert. Och det är numera bland det coolaste som finns, mycket tack vare Susan Cains bestseller ”Tyst”. Beyoncé är introvert. Einstein var introvert. Att vara introvert anses vara en superkraft som skapar framgång.

Men jag vet inte. Det kan säkert vara en tröst för oss som lider av detta att veta att vi inte är ensamma, men jag tror det är viktigt med självinsikt också. Jag måste börja förlika med mig med tanken att jag inte bara är kort och gott ”introvert”, utan att jag lider av en social skräck som eventuellt grundar sig i psykisk sjukdom.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag