Marteus: FRA-kriget är över

Kan motståndet mot signalspaning förklaras av den mycket blågula känslan att vi svenskar inte bör eller behöver beblanda oss med den övriga världen och dess tarvlighet, eftersom vi har det så bra och tryggt i världens bästa Sverige?
Kan man ana linjen: "Nej till Nato-EU-EMU-FRA"?
Nej, inte riktigt. FRA-motståndet är starkt bland liberaler, framför allt. Och liberaler är inte bara slutenhetens - det vill säga den personliga integritetens - väktare, utan också öppenhetens ambassadörer. Liberaler älskar globalisering, migration, multikulturalism.
Individen ska ju inte bara vara fri från statens vakande öga utan också fri att röra sig som hon vill.

Men frihet är ett komplicerat begrepp. Frihet från brott, exempelvis, kräver en polismakt. Och polisen behöver befogenheter. Men vilka? Hur många övervakningskameror kan en frihetsälskare tolerera?
Svaret beror i slutändan på hur man väger den ofrihet som övervakningskameror innebär gentemot den ofrihet som brott och rädsla innebär.
En annan, FRA-aktuell, fråga är vilka befogenheter SÄPO ska ha. Enligt det senaste budet ska inte SÄPO kunna ta hjälp av signalspanarna i sin jakt på terrornätverk.
Är det en bra avvägning? Är friheten från terror en ganska oviktig fråga?
För många FRA-motståndare tycks det vara så. Ja, alla hot i världen tycks blekna till bagateller i jämförelse med den fara som svensk polis, militär och SÄPO utgör för svenska medborgare.
Jag tycker inte att det är en helt rimlig riskkalkyl. Jag oroar mig inte särskilt mycket för kriminella nätverk - men de finns ju, icke desto mindre. Och i dag kan ett terrornätverk bo i Köping likväl som i Kabul. Eller, snarare, i Köping slash Kabul, tack vare informationstekniken.
Jag undrar lite varför liberaler är så sorglösa inför detta faktum. Beror det på att de är så inkörda på den gamla Orwellfajten mellan individen och Storebror Staten att de inte förmår ändra i kalkylerna? Eller är de så förälskade i globaliseringen att de vägrar se att den, liksom alla fenomen, också innebär problem?

Jag är en vän av globalisering, migration och det multikulturella samhället. Men naturligtvis finns det problem. Ett problem är att Sverige har öppnats för internationell brottslighet. Ett annat problem är att Sverige producerar främlingsfientlighet.
Främlingsfientlighet kan leva på luft och dumhet allena, men den kan också hämta energi från verkliga problem och hot.
Jag är rädd för att främlingsfientligheten kan bli starkare än toleransen och humanismen om svenskarna på goda grunder upplever att det inte finns en kompetent ordningsmakt som kan värna säkerheten med verkningsfulla medel.
Om så blir fallet har de toleranta, optimistiska, internationalistiska liberalerna spelat de intoleranta, pessimistiska nationalisterna i händerna.
Och då blev "Nej till Nato-EU-EMU-FRA" sant ändå.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se