Magnus Uggla: Grannarnas byggprojekt gjorde mig galen
Jag bor sedan tio år tillbaka i en villa ute i en av Stockholms förorter. Här ute råder friden. Folk nickar vänligt när man passerar varandra under söndagspromenaderna. Vi fikar ihop på grannsamverkansmötena och inte sällan slänger vi en Flintastek på grannens grill. Stämningen kan sammanfattas med ett enda ord. Mys.
Någon gång vart tredje år säljs något av husen här, äldre flyttar till lägenhet inne i stan och nya, yngre, barnfamiljer tar plats i vårt lilla myskvarter.
Då detta sker är det inte någon jättegrej, alltså jag rusar inte iväg som Bree i "Desperate Housewives" med en korg fylld med kakor, men man registrerar ändå de nya och hälsar dem välkomna med en vänlig nick.
För några år sedan såldes vår närmaste grannes hus. In flyttade en barnfamilj. Vi hade egentligen ingen som helst kontakt förrän de kom och ringde på min dörr, dels för att hälsa men också för att berätta för mig att dom stod i begrepp att bygga ut sin trävilla, åt mitt håll. De lät mig förstå att detta redan var klubbat och alltså ingenting jag kunde göra någonting åt men som en trevlig gest ville de ändå berätta det för mig. Ja, men det var ju trevligt.
Så började då bygget. Horder av män, oklart vilken del av det forna östblocket de härstammade ifrån, intog vår lilla gata. Grannarnas trävilla plastades in och likt en jättelik Christo tornade den mot himlen. Folk vallfärdade ner för att titta på skyskrapan som höll på att ta form, en kopia av Turning Torso.
Jag var galen. Det plastförpackade huset låg så nära mitt hus att de endast var en armslängd ifrån att växa samman till en radhuslänga. Jag insåg att mina grannar med lätthet skulle kunna ta del av precis allt som försiggick bakom mina väggar.
Sammanbiten ringde jag stadsförvaltningen för att kolla med dem om detta verkligen kunde vara i sin ordning men de hånskrattade bara åt mig. Jag snickrade på låttexter, insändare och en natt drömde jag till och med att jag satte eld på skyskrapan. Som en sista desperat åtgärd var jag inne på att ringa Aschberg. Tänkte att han kanske kunde komma med sitt tv-team och förmå dem att i alla fall avstå från att bygga det där penthouset högst upp på taket.
En dag var bygget klart. Plasten, horderna av män och byggnadsställningarna försvann och kvar på tomten stod en villa, inte alls så skrymmande som jag befarat.
Visserligen ligger villan väldigt nära min tomtgräns och måhända kan dom se in till mig. Men jag kan också se in till dem. Och det är det som är hela poängen. Vi har helt slutat titta på tv. I stället sitter vi bänkade framför fönstret varje kväll och följer med stort intresse vad grannfamiljen skall hitta på. Det är som "Big Brother", fast på riktigt. Jag känner att jag blivit lite av en addict. Vill ha mer info. Nu under sommaren, när de är på semester, har jag planerat att eventuellt försöka bugga deras hus. Kanske kan jag ringa de som sköter FRA.
På sista tiden har dock Lolo klagat på att hon tycker att våra "tv-kvällar" blivit lite enahanda. För lite action kanske.
Grannarna på andra sidan byggde om sitt hus för bara några år sedan och att de skulle dra igång en utbyggnad nu är en utopi. Får väl helt enkelt lägga lite stålar på ett eget bygge. Det kan det ju vara värt.
Av Magnus Uggla
magnus.uggla@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan