EXPRESSEN.SE
<span><strong>ETT TRAUMA. </strong>Anna Nordin förlorade sitt ben i en olycka när hon var elva år. Ett trauma som det har tagit lång tid att bearbeta. &quot;I början fattade jag inte att benet skulle vara borta för alltid. När verkligheten kom i kapp började jag känna: det här är fan inte rättvist&quot;, berättar hon.</span>

ETT TRAUMA. Anna Nordin förlorade sitt ben i en olycka när hon var elva år. Ett trauma som det har tagit lång tid att bearbeta. "I början fattade jag inte att benet skulle vara borta för alltid. När verkligheten kom i kapp började jag känna: det här är fan inte rättvist", berättar hon.

Foto: Cornelia Nordström
<span><strong>SÄGER NEJ. </strong>När Anna Nordin fick frågan om hon ville vara med i SVT:s realityserie &quot;Mot alla odds&quot;, tackade hon nej. &quot;Mitt vanliga tävlingsjag skulle ha sagt ja på en gång, men sedan tänkte jag att risken är stor att jag skulle ha fått en infektion och förstört min stump. Är det värt att bevisa för någon annan att jag skulle klara av det och eventuellt riskera min framtid som ryttare? Jag kom fram till att det inte var det&quot;, säger hon.</span>

SÄGER NEJ. När Anna Nordin fick frågan om hon ville vara med i SVT:s realityserie "Mot alla odds", tackade hon nej. "Mitt vanliga tävlingsjag skulle ha sagt ja på en gång, men sedan tänkte jag att risken är stor att jag skulle ha fått en infektion och förstört min stump. Är det värt att bevisa för någon annan att jag skulle klara av det och eventuellt riskera min framtid som ryttare? Jag kom fram till att det inte var det", säger hon.

Foto: Cornelia Nordström
<span><strong>SAKNADE SPÄRRAR. </strong>Anna Nordin har tvingats bli mer eftertänksam, innan olyckan var hon &quot;helt galen och saknade gränser och spärrar&quot;. &quot;Jag gör fortfarande våghalsiga saker men låter bli de mest idiotiska sakerna&quot;, säger hon och berättar att hon bland annat tagit motorcykelkörkort.</span>

SAKNADE SPÄRRAR. Anna Nordin har tvingats bli mer eftertänksam, innan olyckan var hon "helt galen och saknade gränser och spärrar". "Jag gör fortfarande våghalsiga saker men låter bli de mest idiotiska sakerna", säger hon och berättar att hon bland annat tagit motorcykelkörkort.

Foto: Cornelia Nordström
<span>Anna Nordin har vunnit en rad tävlingar, senast SM-guld i para-dressyr 2014.</span>

Anna Nordin har vunnit en rad tävlingar, senast SM-guld i para-dressyr 2014.

Foto: Privat
&quot;Stöter jag på ett hinder luskar jag ut hur det går att ta en annan väg&quot;.

"Stöter jag på ett hinder luskar jag ut hur det går att ta en annan väg".

Foto: Cornelia Nordström
Visa i helskärm
1/1

Anna förlorade benet – nu satsar hon mot Rio

Hon var elva år när hon förlorade benet i en bilolycka.

I dag har Anna Nordin vunnit SM-guld i dressyr för ryttare med funktionsnedsättning och siktar på Paralympics i Rio 2016.

– Jag valde inte att bli enbent, men jag väljer vad jag gör av situationen – och det går att prestera på topp genom att träna psyket tillräckligt mycket, säger hon.

Dvärgpudeln Dennis skäller och viftar på svansen när Anna Nordin, 40, öppnar dörren med ett leende. Att Anna saknar ett ben och dagligen ställs inför en rad utmaningar bara för att gå och handla mjölk är inget som syns när hon vinkar in mig i villan i Segeltorp där hon bor växelvis. Resten av tiden tillbringar hon på sin hästgård utanför Nyköping. För Anna har det alltid handlat om hästar. Även den där gråmulna ödesdigra septemberdagen för 29 år sedan.

Den där dagen då hon stod och trampade otåligt efter ridlektionen. Skulle inte hennes kompis bli klar någon gång?

”Äh, jag går nu, jag vill hinna hem och titta på Dallas”, sa Anna till sin vän.

Sedan satte hon sig på sin ponny och tog vägen som hon lovat sina föräldrar dyrt och heligt att inte ta. Men hon var stressad och ville komma hem i tid.

Anna hann nästan hela vägen tillbaka till den mindre vägen som hon brukade ta då en röd Volvo kom i hög hastighet rakt mot henne.

"Jag kommer ihåg att jag inte hade ont någonstans"

Trots att hon bara var elva år förstod Anna att något allvarligt var på väg att hända. Hon försökte styra ner ponnyn i diket men det var djupt och ponnyn tvekade - och på ett ögonblick var livet förändrat för alltid.

Anna har läst polisrapporten och bilföraren hade jobbat ett 12-timmarsskift, var trött och stressad när han körde på Anna i 90 kilometer i timmen.

Ponnyn dog omedelbart och Annas vänstra ben slets mer eller mindre av nedanför knät.

Som tur var kom en vän till Anna strax efter och kunde snabbt knyta ett stigläder runt hennes ben för att stoppa den massiva blödningen.

Det räddade troligtvis hennes liv.

– Jag kommer ihåg att jag inte hade ont någonstans, utan bara ville sova och kunde för mitt liv inte begripa varför hon inte lät mig somna. Men hade jag gjort det så hade jag förmodligen inte vaknat igen, säger hon.

Anna låg nedsövd på sjukhuset i sju dagar och när hon vaknade upp var hennes vänster ben kapat under knäet.

Klasskompisarna turades om att besöka henne på intensivvårdsavdelningen under veckan hon låg där.

– Det var som en lång fest. Varje dag blev jag uppvaktad med godis som att jag fyllde år. Då fattade jag inte benet var borta för evigt utan var säker på att de skulle sy fast ett nytt ben – på samma sätt som man får en ny tand om man slår ut den.

Anna Nordin var elva år när en bil körde på henne och hennes ponny. En olycka som kostade henne vänstra benet och hästens liv. Men Anna var snabbt uppe i sadeln igen. Den här bilden är tagen ett år efter olyckan.
Foto: Privat

"Lustigt nog har jag aldrig känt någon rädsla för hästar"

Samma dag som Anna kom hem följde kompisen som hjälpte henne på olycksdagen, med henne till stallet. Anna var gipsad upp till höften men det hindrade henne inte från att hoppa upp på hästryggen och rida i två timmar.

– Man brukar ju säga att har man ramlat av hästen måste man snabbt upp på den igen för att inte bli rädd. Men lustigt nog har jag aldrig känt någon rädsla för hästar, utan det som har hänt mig är helt kopplat till bilar.

Efter ett halvår hade benet läkt så mycket att hon skulle få prova ut en protes – ett besök som dock inte blev helt lyckat.

– Läkarna rabblade upp allt negativt med benet och mina drömmar krossades. Det var stelt, det gjorde ont att ha på sig, jag fick inte ha det när jag sov, jag skulle inte kunna springa i det, inte bada…

Anna suckar och berättar att hon bestämde sig för att minsann klara sig utan en protes. Hela första året stapplade hon därför omkring på kryckor och åkte rullstol.

– Det var en kompis till mig som var med om en liknande olycka nästan samtidigt, men hennes ponny blev bara skadad och hon bröt benet. Och jag minns att jag tyckte att det var så oerhört orättvist. Varför skulle just jag bli av med mitt ben?

Anna skämdes länge över sitt handikapp och ville helst undvika att prata om det på grund av risken att någon skulle tycka synd om henne.

"För mig var det skönt att få bli kompis med någon utan att få tusen frågor"

Det ledde också till att relationer blev lidande – både med vänner och killar.

– Jag valde hellre tillfälliga förbindelser än att gräva vidare i en relation med en kille. Och en kompis fick höra om mitt handikapp då hon läste en tidningsartikel om mig. Hon tog väldigt illa vid sig, men för mig var det skönt att få bli kompis med någon utan att få tusen frågor om mitt ben.

Anna förträngde länge olyckan och känslorna kom upp till ytan först när en läkare började ställa frågor till henne i vuxen ålder.

– För mig har det inte hjälpt att prata med en psykolog och gräva i det förflutna, utan jag har velat acceptera det som har hänt och hitta verktyg för att blicka framåt och gå vidare.

Och den riktiga vändningen kom när hon fick frågan om att föreläsa om sin historia på en gymnasieskola. Som den tävlingsmänniska hon är tackade hon ja på stående fot. Och med facit i hand, var det det bästa hon kunde ha gjort.

– Jag skulle föreläsa tre gånger på en dag, jag som inte ens kunde berätta om olyckan en gång utan att börja gråta. Men jag tror att det var kanonbra att jag gjorde det tre gånger på raken. Första gången fick jag tårar i ögonen, andra gången gick det bättre och tredje gången kunde jag berätta min historia och hålla känslorna helt åt sidan.

Anna insåg hur mycket inställningen till olyckan hade begränsat henne. Så hon bestämde sig. I stället för att se olyckan som sin otursdag skulle hon nu se det som sin turdag – hon kunde lika gärna ha dött och levde nu sitt bonusliv.

Det tog fem år för Anna att tro på sina egna ord. Och det var fem riktigt tuffa år. Hennes enda verktyg var envishet, men blev med tiden övertygad om att det måste finnas andra verktyg att tillgå.

– Jag blev nyfiken om det gick att kombinera att hjälpa andra samtidigt som jag hjälpte mig själv och kom in på mental träning, vilket så småningom också blev mitt yrke.

NYTT PERSPEKTIV. Numera firar Anna Nordin födelsedag även den 16 september, dagen då hon förlorade sitt ben. "Nu kan jag se det från ett annat håll och som en erfarenhet rikare. Jag ser mig lite som en krigshjälte, jag överlevde och hittade en bra väg ur det", berättar hon.
Foto: Cornelia Nordström

Anna Nordin: "Det finns ingenting som inte går"

Och Annas funktionsnedsättning har format henne som människa i allra högsta grad – både positivt och negativt. Alltifrån att hon alltid letat efter närmsta nödutgång i alla lägen i livet bara för att vara ”förberedd” till att som liten drömma om att bli veterinär men sedan inse att det skulle bli för stora fysiska påfrestningar.

I dag använder Anna sin protes dagligen. Även om hon får gå på kontinuerliga läkarbesök, lider av smärtor från stumpen, får infektioner titt som tätt och behöver en elskoter för att ta sig fram i vardagen ser hon positivt på framtiden.

Anna jämför sig själv med en robotdammsugare, en sådan som vänder och tar en annan väg när den känner av en vägg.

– Så fungerar min mentala inställning, stöter jag på ett hinder luskar jag ut hur det går att ta en annan väg, det finns ingenting som inte går.

Och Anna tackar funktionsnedsättningen att hon vågat sikta på att rida i landslaget – en satsning hon troligen inte hade gjort annars. Hon har vunnit en rad tävlingar, senast SM-guld i para-dressyr i fjol. Och Anna är övertygad om att hennes mentala inställning ligger bakom framgångarna till stor del.

– Under EM 2011 var det alltifrån nycklar som hade tappats bort till billarm som gick och fel utrustning utplacerat under själva tävlingen. Du kan inte välja vilken situation du hamnar i, däremot kan du välja vad du gör av situationen. Jag lyckades behålla fokus under stressiga förhållanden och blev bästa svensk i min klass– något jag aldrig hade klarat om jag inte tränat så mycket mentalt innan.

Samma inställning har hon inför Paralympics i Rio de Janeiro 2016, då hennes fokus är träning för hjärnan, inte kroppen. Anna har bland annat kommit på knep för att bibehålla fokus under hela tävlingsmomentet och ska skaffa en träningskompis för att behålla motivationen.

– Kroppen är en självklarhet att träna inför en fysisk prestation. Men det spelar ingen roll hur bra man är fysiskt om hjärnan inte är med. Och den mentala biten återspeglas ju i hela min vardag. Det får aldrig passera en tanke i mitt huvud som inte gynnar mig, och det påverkar faktiskt hur jag mår och ser på både mig själv och andra, säger hon.