Hon står bakom mamma när vi kommer, tar liksom skydd. Alice är 15 år aningen blyg så där i början, lite fundersam, men hon hälsar artigt och ber oss kliva in i köket.
Susanna, 47, har satt på kaffe och köpt en sockerkaka med choklad.
– Vi brukar baka ibland, Alice och jag. Nu hann vi inte så jag fick köpa lite bröd. Men i eftermiddag ska vi göra det.
Lillasyster Linnéa, 13, kommer in i köket och slår sig ner bredvid Alice. Brorsan Anton, 11, är och spelar fotboll och pappa Bosse är med honom. Han ringer och säger att de blir lite försenade.
De bor i ett hus i Farsta, söder om Stockholm, med en lummig trädgård med gamla äppelträd och bärbuskar. Ett par gungor hänger i ett av träden, cyklarna står på rad.
– Jag har en storasyster också, säger Alice. Men hon bor inte här längre.
Det är Rebecca som flyttat ihop med en kille och den här lördagseftermiddagen jobbar hon på ett kafé i stan.
En sak skiljer Alice från sina syskon. Och det är ganska väsentlig sak även om ingen längre tänker på det.
Alice har Downs syndrom och ett tag, precis i början var det en sådan chock för Susanna och Bosse att de funderade på att adoptera bort sin nyfödda dotter.
– Jag ville inte ens amma henne, jag ville knappt hålla henne.
Det var en så konstig, och i dag nästan ofattbar, känsla men det vände och i dag säger Bosse, 58, som nu kommit hem från fotbollsplanen, bytt om och satt sig vid köksbordet:
– Alice är som en hundvalp, fast större, så gosig och så kramig och så full av kärlek. Jag skäms lite när jag tänker på de funderingar som fanns i huvudet när hon föddes.
Han kramar om henne och Susanna nickar förstående. För hon tänkte likadant, då.
– Förr, när vi pratade om den där tiden så grät jag alltid, säger han. Det har gått över, alla vet vad som gäller.
De träffades i mitten av 1990-talet, Susanna pluggade till barnsköterska på komvux och Bosse var gymnastiklärare på samma skola.
– Jag kämpade minst ett år för att få honom på gaffeln, säger Susanna och skrattar så där härligt.
– Jag tyckte hon var lite ung, säger Bosse. Jag var ju lärare och så, hon var elev.
Men det blev Bosse och Susanna till slut och de blev med barn och han var lite tveksam men Susanna stod på sig och sa att det skulle blir det mest fantastiska barn man kunde tänka sig.
Och när hon sa det i sin övertalningskampanj visste hon inte hur rätt hon hade, fast det blev ju på ett annat sätt.
Att de ännu inte bodde tillsammans var inget hinder, den gemensamma lägenheten var ju på gång.
Susanna hade tidigare dottern Rebecca och hon var naturligtvis spänd av förväntan över att få ett syskon. Alla, släktingar och vänner, längtade och allt gick precis enligt planen.
Tidningen Amelia gjorde ett reportage om graviditet och eftersom Susanna var fotomodell och gravid blev det hon som prydde tidningen med sin växande mage. Planen var att tidningen skulle göra en uppföljning en tid efter att Alice var född.
Den 6 juni, på självaste nationaldagen, kom värkarna tätare och Bosse och Susanna satte sig i bilen, lämnade av Rebecca hos mormor, och fortsatte till Södersjukhuset.
– Det var en sådan där fantastisk dag, allt var underbart.
Flaggorna fladdrade och solen sken. Och Susanna skulle föda ett barn med Bosse vid sin sida. Och så kom Alice.
Det var en helt normal förlossning. Men undantaget att det liv och rörelse som varit just när Alice "ploppade" ut plötsligt blev till ett ödsligt lugn och en total tystnad när hon väl låg där.
– Är det något fel på henne, sa Susanna undrande.
– Nja, sa sköterskan, hon är lite platt i ansiktet bara.
Sköterskan visste, men ville inte säga det rakt ut. Susanna och Bosse förstod att det var något och så fick de veta att deras dotter hade Downs syndrom.
– Det låter ju hemskt när man berättar det i dag. Men då kändes det som ett misslyckande, som om jag hade lurat Bosse. Jag vet, det är konstigt, men det var så. Det kändes så svårt.
Bosse fyller i:
– Jag kände att jag inte dög till att göra ett vanligt barn, säger han.
Under tiden som vi pratar om just det här har Linnéa tagit med Alice in i sitt rum för att spela spel. För att hon inte Alice ska behöva höra det igen, även om hon vet.
Hon har till och gjort en egen bok om de frågor hon har kring att ha Downs syndrom. Men egna ritade bilder.
Och hon blir glad när vi senare tittar i boken, men tittar lite blygsamt bort när vi berömmer henne.
Den första veckan efter förlossningen var fylld av vånda. Susanna och Bosse berättade nästan inte för någon hur det stod till och alla var lika undrande.
Dottern Rebecca undrade så klart också vart hennes lillasyster tagit vägen. Hon fick veta att hon var kvar på sjukhuset och kanske skulle förbli där.
– Då sa hon att vi väl i alla fall kunde ha ritat av henne, så att hon fick se hur Alice såg ut, säger Susanna.
De åkte fram och tillbaka till sjukhuset där Alice var kvar.
– Vi var ganska överens om att adoptera bort henne, säger Susanna. Men vi tog inget beslut om det.
För det fanns känslor kvar att bearbeta. Det märkte de vid varje besök.
– En gång när jag kom dit hade personalen just badat henne och virat in henne i en handduk, säger Susanna. Och jag kände bara att det där är ju mitt barn, det är ju jag som ska bada henne.
Likadant var det när de matade henne.
– Det var ju sådant jag skulle göra.
Alice hade fått ett eget rum, rosa säng, rosa möbler.
– Det var så fint och personalen såg till att vi följde med dit, för att se.
Det var svåra dagar och vakande nätter hemma, oron malde, vad var rätt och vad var fel?
Efter en knapp vecka åkte Susanna själv till sjukhuset för att hälsa på Alice. Bosse var på jobbet.
Hon fick mata Alice med en nappflaska.
– Jag skämdes för mig själv för att jag inte ammade henne. Och då bestämde jag mig. Alice skulle hem. Jag ringde Bosse och bad honom köpa blöjor och välling.
Han blev så lättad och glad.
Och så kom Alice till sitt hem.
Reportaget i Amelia blev visst av. Precis som det var tänkt. Och när Alice var ett halvår var familjen var med i TV4:s morgonsoffa och berättade om sina våndor.
De gav uttryck för vad så många i deras situation känner, men aldrig säger. För det är fult att säga något sådant, det gör man bara inte.
Programledaren i tv, Malou von Sivers, har senare sagt att det var ett av de starkaste möten hon haft under sig tid på tv, mötet med familjen Cassel, med Alice, med Downs syndrom.
Och Alice tog över huvudrollen i familjen.
– Hon blev sötare och sötare för varje dag, säger Bosse. Jag var ute och gick med henne i vagnen och jag var så stolt.
Det har gått 15 år sedan dess. Alice har blivit stor, hon går i skolan, har sitt eget rum och hon berättar att det bästa hon vet är att sjunga. Det står en mikrofon mitt i rummet med en bildskärm där texten på låtarna löper på.
Och Alice sjunger, låt efter låt och hon ser så lycklig ut och samtidigt så koncentrerad. För det kräver en del att hinna med att läsa låtarnas texter.
Katterna Tusse och Ludde är hennes stora kelgrisar och hon ger dem lika mycket kärlek som hon ger resten av familjen.
– Och så har jag mina kompisar, säger hon, Nora och Alinne.
Hon är fantastisk på att ta det lugnt trots att det kan vara stressiga situationer.
– Skoltaxin kan stå utanför och vänta och Alice sitter bara lugnt på sin säng för att ta på sig strumporna, säger Bosse. När jag säger åt henne att skynda sig säger hon bara att jag ska ta det lugnt.
Alice lever för dagen och det har smittat av sig.
Och att Susanna och Bosse berättar allt det här så öppet beror på att de inser att många andra sitter i samma situation som de gjort och gör. Att det är inget konstigt att få ett barn som inte är som andra, att det faktiskt går ändå. Att det faktiskt kan ge så mycket mer.
– Vi har lärt oss mycket om alla människors värde, säger Bosse och Susanna tillsammans när de kurat ihop sig i Alice säng för en bild.
Alice sitter nöjd mellan dem. Nära, nära.
– Vi älskar henne, säger de. Det är omöjligt att inte göra det.
Jag och fotografen tar trapporna upp till gatan och går bort mot bilen och vi är ganska tysta och tänker på det vi just varit med om.
...och så kom Alice. Och allt blev tyst.
De där få orden som sa så mycket. Och som blev till något så bra.
Ett par dagar efter att vi träffats kommer det ett sms från Susanna. Hon har tänkt mycket på vårt möte och allt hon sa och inte sa. Nu har hon samlat tankarna och hon vill komplettera med ytterligare något, om det är möjligt.
Och det är möjligt för det hon skriver i sitt enkla sms är så vackert och så fint att alla måste få läsa det:
"Alice har lärt mig att ta det lugnt, det får ta den tid det tar att göra saker och ting. När jag är med Alice är det ingen idé att stressa, det går inte för hon lever helt i nuet. Hela Alice är bara full av kärlek, hon är alltid god och hon vill alltid väl. I hennes värld finns inte ondska eller elakhet."
