Som 25-åring drog Tina upp planerna för sitt liv. Vid fyllda 30 skulle hon bli mamma, oavsett om hon hade en partner eller var singel.
– Det kändes som en lagom ålder. Jag ville inte vänta längre och riskera att fertiliteten minskade.
Tina hade ingen partner när hon fyllde 30 och funderade över alternativen.
– Att ragga upp en okänd man på en Finlandsfärja skulle inte kännas rätt. Jag ville inte lura någon.
Under första ägglossningen efter 30-årsdagen åkte hon därför till Köpenhamn. På Storkkliniken fick hon knapphändig information om donatorn: ålder, ögonfärg och längd.
– Mer ville jag inte heller veta. Donatorerna är ju väldigt kollade.

Blev med barn på en gång

Tina hade tur och blev med barn på första försöket. Först då avslöjade hon för omgivningen att hon tänkte skaffa barn själv – utan någon pappa.
– Alla blev förvånade, men ingen var negativ.
Med samma donator fick hon senare sonen Julius. Han är helsyskon med sin storebror Jonathan.
– Att vara ensamstående med två barn kräver mycket planering för att få vardagen att fungera, annars är det inga problem. Jag har ett fantastiskt liv med mina söner.
I lägenheten på Södermalm i Stockholm hänger en gruppbild med skrattande barn. Alla har kommit till med hjälp från Storkkliniken.

Träffar andra familjer

– Vi åker dit en gång om året och träffar andra familjer. Det är kul för både mig och barnen. Dessutom blir Julius och Jonathan påminda om hur de kommit till. Vi pratar ofta om det, säger Tina.
Att hon valde en anonym donator var inget svårt beslut.
– Att vara pappa är en roll, det blir man inte genom att avvara ett par minuter och tjäna några hundralappar. Barnen har en manlig förebild i sin morfar, det räcker utmärkt.