Under 2006 fick Sofia Jönsson oförklarliga domningar i händer och fötter. Hon besökte läkare eftersom domningarna hindrade henne i jobbet som violinpedagog, men ingen hittade något fel. Efter ett tag började också hennes vänstra ögonlock hänga.
- Det smög sig på utan att jag förstod vad som var på gång. Mina elever sa att jag såg trött ut på ena ögat. Sedan började jag känna mig yr och förvirrad, och fick tunnelseende, säger Sofia.

Mellan liv och död

Läkarna misstänkte nu att hon hade borrelia och tog blodprov och ryggmärgsprov. Provsvaren var negativa. Strax därefter fick Sofia fruktansvärt ont i huvudet och började kräkas. Hon blev inlagd på sjukhus i ett dygn men skickades hem igen. På natten 8 januari 2007 kollapsade hon i badrummet i ett epileptiskt anfall med krampryckningar och fördes i ilfart till sjukhus.
- Då gjorde de en hjärnröntgen som visade att jag hade en blödning, proppar och förträngningar i främst höger sida av hjärnan. Jag svävade mellan liv och död i en vecka. När jag vaknade var jag helt förlamad i vänster kroppshalva och hade kraftigt synfältsbortfall.

Orsaken: p-piller

Efter 20 dagar på neurointensiven på Universitetssjukhuset i Lund flyttades hon till Rehabcentrum Orupssjukhuset utanför Höör. Där var hon i tre månader.
I fem månader var Sofia tvungen att sitta i rullstol. Hon upptäckte hur dålig tillgängligheten kan vara och hur en del människor pratade över huvudet på henne. Det var jobbigt och gjorde henne ledsen, men är ändå tacksam över den erfarenhet som det gett henne.
Med hjälp av rehabiliteringen blev Sofia långsamt bättre. Läkarna kom fram till att hon antagligen haft förträngningarna i hjärnan i flera år, och att de uppkommit på grund av p-piller.
- Jag hade inte en tanke på att mina symtom kunde bero på mina p-piller. Och när man är 33 år så tänker man inte att det kan vara en stroke på gång. Jag är hur frisk som helst annars, motionerar regelbundet, äter hälsosamt, dricker knappt alkohol och röker inte.

Kan inte köra

Först var Sofia chockad, bedrövad och arg över att ha drabbats av stroke. Och frustrerad över att inte kunna röra sig. Att Sofia har postpolio, besvär efter den polio hon hade som bebis, gör att rehabiliteringen tar längre tid och är ännu viktigare.
När förlamningen började släppa hade hon fortfarande problem med balansen, synen, koordinationen och känseln. Dessa besvär är antagligen bestående. Hon kan fortfarande inte köra bil, utan är beroende av färdtjänst eller anhöriga för att ta sig till och från jobbet eller aktiviteter.

"Tacksam"

Nu jobbar Sofia 50 procent av sin tjänst, totalt 17 timmar fördelat på fyra dagar i veckan. Men de nya sjukförsäkringsreglerna har gjort att hon har utförsäkrats.
Sofias sjukdom syns inte utåt, koncentrationen och simultankapaciteten är nedsatt och hon blir lätt trött. Det känns som hon befinner sig i en glaskupa, och det kan vara svårt för andra att förstå hennes begränsningar.
- De tycker att jag ska vara frisk nu. Jag måste gå till arbetsförmedlingen trots att jag har flera läkarintyg på att jag inte kan jobba mer än vad jag redan gör. Men jag är ändå oerhört tacksam över att jag överlevde och att jag blivit bättre. Jag är bättre på att uppskatta det lilla, det jag har och kan. Jag är tacksam över att jag kan spela violin igen, jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade kunnat det. Jag har blivit en starkare person och tar inget givet längre.
Trots allt hoppas hon få vara kvar på sitt jobb, och så småningom kunna gå upp lite i arbetstid. För i grunden ser hon sig som en positiv person, även om hon inte känner sig som samma Sofia som före stroken.