I snitt var sjuttonde minut drabbas någon i Sverige av en stroke.
Lena Spano var 42 år och skalade potatis i köket när hon plötsligt blev matt och yr och kände en brännande smärta bakom vänstra ögat.
I dag - 13 år efter stroken - har hon svårt att hitta hem om hon inte ser huset.
En käpp och en rullator - och hunden Rocky, som Lena tar ett fast grepp om - möter oss i hallen i lägenheten i Tensta.
Det var här, i köket, som Lena stod och gjorde i ordning middag till sina fyra barn - då mellan 5 och 19 år - när hon drabbades av en blodpropp i hjärnan: en stroke.
Lena, 42, jobbade som dagmamma till barn med särskilda behov.
- Jag kände mig helt frisk. Mina värden var bra.
Lena blev yr där hon stod vid diskbänken, och hon fick skärande ont bakom vänstra ögat.
- Jag kunde röra mig - samtidigt kändes det som att jag befann mig långt från min kropp. Det var en gungande overklighetskänsla.
Lenas man ringde vårdcentralen, och de uppmanades att åka dit. I bilen förlorade Lena "styrseln" över sin vänstra arm.
Kunde inte se vad som var fel
På vårdcentralen kunde personalen inte slå fast vad som var fel; de sa åt paret att åka till Karolinska Universitetssjukhuset.
- Vi borde förstås ha ringt 112 på en gång, säger Lena och suckar. På vårdcentralen borde de ha skickat oss i en ambulans. Kanske handlade det om att jag var en 42-årig kvinna, och ingen typisk strokepatient?
Lena las in på Karolinska; sen följde sex veckors rehabilitering på Danderyds sjukhus.
Efter stroken var Lena ständigt trött. Närminnet sviktade; hon fick problem att hitta och orientera sig.
- Jag sov 14-16 timmar om dygnet. Det var svårt att vara närvarande som förälder, med alla ljud: tv, gitarrspel, kompisar som kom och gick.
Många av de 30 000 som drabbas av stroke varje år i Sverige får "osynliga" svårigheter - som nedsatt minne, yrsel, depression.
Lenas vänstra sida, som försvagades i samband med stroken, fungerar i dag lika bra som den högra. Men hon har stora problem med sin yrsel, trötthet och brist på orienteringsförmåga.
- När jag går en promenad kan jag inte gå längre än att jag ser målet. Annars kan jag villa bort mig.
Jobbar 75 procent
Lena började jobba fyra år efter stroken, som informatör på Stroke Riksförbundet på 25 procent - i dag arbetar hon 75 procent.
- Jag har hittat ett gott liv efter stroken. Jag är tacksam över att ha ett jobb som jag klarar.
Men hennes sjukdom har fått stora sociala konsekvenser.
- Jag har svårt för att bjuda hem folk: Fixa mat, städa, planera. Och sen: Att klara av att vara närvarande bland alla ljud.
Lena för ständigt samtal med andra som drabbats av stroke: både patienter och anhöriga.
- Trots att stroke är en av våra stora folksjukdomar vet allmänheten alldeles för lite - inte minst om sjukdomens konsekvenser för både den som fått stroke och de anhöriga.
