Sara Hedrenius var 20 år när hon överlevde Estoniakatastrofen  – och i dag har hon ett bra liv.
– Jag vet att livet rymmer både glädje och sorg och är noga med att uppskatta när det är bra och snabbt göra något åt det som inte är bra, säger Sara Hedrenius, i dag 34.
Första året efter att passagerarfärjan Estonia sjunkit till botten med 852 dödsoffer var tufft.
– Jag kom liksom inte vidare.
Saras mamma tjatade att hon skulle gå i kristerapi och så här i efterhand tycker Sara att det var bra.
– Hos terapeuten och i självhjälpsgruppen med andra överlevande fick jag hjälp att i detalj gå igenom vad som hänt på båten och i flotten och det gjorde att jag kunde ta kontroll över minnena.
– I och med att jag vågade minnas kunde jag så småningom själv bestämma när och hur jag skulle tänka på Estonia.

Man måste vidare

– Jag var noga med att åka färja direkt efter katastrofen, men jag var inte beredd på att det skulle vara så läskigt att flyga. Det tog ett par flighter innan jag kom över den värsta rädslan.
På frågan hur hon klarade att gå vidare svarar Sara att hon inte hade något val.
– Vissa stunder kunde jag känna att det varit lättare om jag också fått dö.
– Jag tyckte till exempel att det var jobbigt att gå på minnesceremonier med min familj eftersom jag då blev påmind om att andra mist så många anhöriga.
– Jag kände också ett ansvar att berätta, så att katastrofen inte skulle glömmas bort.
Genom svenska massmedier blev Sara ständigt påmind om Estonia. Därför valde hon att arbeta några månader i Kina, plugga språk i Spanien och driva ridläger i Estland.
– Jag ville återgå till en vardag och ett liv som fungerade, där allt inte bara kretsade kring det förflutna.

Använde sina erfarenheter

När Estonia förliste var Sara 20 år. Hon hade sökt och kommit in på en målarskola i England, men skadade handen i samband med katastrofen och tvingades tänka om. Hon pluggade psykologi och filosofi i stället och läste alla kurser som fanns i krishantering. Efter tsunamin blev hon ansvarig för att utveckla Röda Korsets långsiktiga stöd till överlevande och anhöriga. Då fick Sara användning av sina egna erfarenheter. Modellen som togs fram var en vidareutveckling av den självhjälpsgrupp som Sara själv fått stöd i efter olyckan. Eftersom modellen stöds av ny forskning används den i dag i Röda Korsets verksamheter.
– Vi har i samarbete med Bris och Rädda Barnen bland annat ordnat stödhelger för barn som mist båda sina föräldrar. En man som förlorat sina föräldrar som ung berättade hur han mådde då och hur hans liv såg ut i dag. Han talade om vikten av att gå vidare. Det betyder mycket att se att andra överlevt svåra prövningar.
När Sara föreläser händer det att hon berättar om sina erfarenheter från Estonia.
– Men annars talar jag ganska sällan om det som hände. Årsdagar är viktiga markeringar att livet går vidare, men samtidigt en stund att se tillbaka och minnas.
– På tioårsdagen kände jag att wow, det har gått tio år! Vad bra det var att jag överlevde och så mycket jag har fått uppleva.

"Gränserna sprängdes"

Att Sara skaffade barn förhållandevis tidigt är, säger hon, är en konsekvens av vad hon varit med om.
– Före Estonia hade jag inte tänkt på barn, men när jag kämpade i vattnet och trodde att jag skulle dö minns jag att jag tänkte att det var synd att jag inte hann uppleva att bli mamma.
Om Sara fick välja skulle hon naturligtvis föredra att inte ha varit med om färjekatastrofen. Men hon lärde sig mycket om sig själv och om hur hon kan reagera i olika situationer.
– Jag har aldrig varit så rädd som på båten. Det var riktig, riktig skräck. Och jag har aldrig varit så olycklig som efteråt. Å andra sidan kunde jag också känna riktig, riktig lycka över att ha överlevt. Gränserna sprängdes åt alla håll.
– Jag förväntar mig inte ett liv utan motgångar, de är en del av livet. Naturligtvis har jag varit med om jobbiga saker efter Estonia, men jag känner ett självförtroende i att jag klarar det mesta och att det går att leva vidare.