Jag har blivit vän med min stegräknare. Men det tog ett tag.
Vår första kris kom direkt. Jag visste nämligen inte var jag skulle placera den.
Denna lilla apparat är sannolikt gjord av människor med byxor - för människor med byxor. Stegräknaren går finfint att sätta fast i bältet eller byxlinningen men var sjutton sätter man den om man har klänning? Om man försöker nypa fast den direkt i klänningen faller den ofelbart av efter bara några steg.
Så småningom fann jag att stegräknaren sitter rätt bra i kanten av strumpbyxan också. Och jag har förlikat mig med den lilla knöl som uppstår under klänningen. Men en annan finess med stegräknaren som jag då saknar är att det är kul att kolla då och då hur långt man har gått under dagen - och hur många steg man har kvar till de hälsosamma 10 000.
Tyvärr är det väldigt svårt att göra det diskret om man måste hissa upp klänningen varje gång. Det får nog bli jeans, eller kjol, lite oftare.
Den andra krisen kom när jag insåg hur erbarmligt lite jag rör mig en vanlig söndag. Även om jag städat, tvättat, åkt och storhandlat och gått ut med soporna landade stegräknaren på bara 4102 steg. Funderade en stund på om den var trasig. Ruskade på den lite, kollade batteriet, men hittade inget fel. Men jag hade ju trots allt ändå suttit och läst i soffan en hel del...
För att hyfsa till siffrorna var jaghelt enkelt tvungen att ta ensöndagspromenad i skogen.
Betydligt roligare blev det när jag såg att det är så enkelt att få extrasteg genom små vardagssaker. Bara genom att åka kommunalt till och från jobbet istället för att ta bilen samlade jag 3000 extra steg.
Att sen gå ett litet ärende på lunchen gav nästan 2000 extra steg. Det motsvarar en rätt stor kanelbulle till eftermiddagskaffet.
Inte dumt alls, faktiskt. Dessutom blir man faktiskt bra mycket piggare efter enliten lunchtur.
Och om man tänker slimma sig inför beach 2008 kan man ju låta bli den där bullen. 5 000 extrasteg om dagen ger en viktminskning på 13 kilo kroppsfett på ett år.
Tack vare stegräknaren har jag nu också större överseende med min attackvisa vimsighet. För det är sant som farmor sade, att det man inte har i huvudet det får man ha i benen. Och det drar in extrasteg. Bara det att jag glömde mina stövlar i gymmet och var tvungen att gå och hämta dem gav 623 steg. Och en bortglömd mobil inbringade hela 823 steg.
Största problemet är om man glömmer själva stegräknaren. Men det har jag löst genom att ha två, en på jobbet och en hemma.
För nu är vi ändå ett strävsamt par - jag och stegräknaren. Jag tänker stega på, åtminstone fram till beach 2008. Och då hoppas jag att någon uppfunnit en stegräknare som är designad för klänning.
