De allra flesta vill plastikoperera sig. Alla har något i utseendet de vill förändra – en lite sned nästipp, utstående öron eller något annat – om det inte kostade något, resultatet blev perfekt och det inte fanns risk för komplikationer. Det tror i alla fall plastikkirurgen Per Hedén.
Men är det sant? Kropp och identitet är tätt sammanlänkande. Jag är den jag ser i spegeln.
Det är lätt att förstå personer som återställer ett utseende som förändrats av ålder eller skador. Dansprofilen Tony Irving är ett tydligt exempel, han tappade håret men har nu fått tillbaka det genom hårtransplantation. Sannolikt känner han igen sig själv i spegeln nu.

Men unga som opererar sig riskerar att inte känna igen sig själva efteråt. Kroppen stämmer helt enkelt inte överens med ”självet”. Jättebomberna på framsidan av kroppen eller nya näsan mitt i ansiktet hör inte hemma där. En rad utvikningstjejer som förstorat brösten eller gjort andra radikala ingrepp har vittnat om detta – Sarah Hansen, Natasha Peyre, Carolina Gynning och Hanna Graaf är bara några exempel.
De flesta som gått upp eller ned rejält i vikt, ändrat frisyr helt eller gjort någon annat större utseendeförändring kan förstå upplevelsen. Plötsligt är personen i spegeln inte längre jag.

Hos unga är identiteten inte stabil. Den utvecklas och testas mot kompisar och vuxna. De flesta ungdomar är missnöjda med sitt utseende, ena dagen är det fula tänder, andra små bröst och tredje potatisnäsa. Och man tror fåfängt att lyckan kommer bara det åtgärdas...
Därför är det rätt förskräckande att alltfler tonåringar och unga lägger sig under kniven för idealens skull. Det finns ingen laglig åldersgräns för plastikkirurgi. Kirurgernas moral – och pengasug – sätter gränserna.
Men kanske är det så att den sneda näsan, de utstående öronen eller födelsemärket bidrar till att jag är just jag – i mina egna och andras ögon.