...
Tyvärr känner jag bara en enorm saknad efter honom, då jag ser honom sjunka djupare ner i sitt självömkande med ölburkarna som sin närmsta vän, Jag har sörjt min pappa ända sedan han började söka sin tröst i alkoholen. Det är väl cirka 15 år nu. 15 år av förtvivlan, tårar, hopp, brutna löften, kaos, hopp igen och en jäkla massa besvikelser.
...
Det är ”bara” den där malande känslan av att jag är dålig som inte presterar hela tiden. Svårt att bara vara och nöja mig med det.
...
Jag känner mig bara så himla ledsen och fylld av skuld. Vill inte att han ska må dåligt och vara ledsen och så.
...
Träffade några tjejkompisar och det var mycket trevligt. Den där vanliga känslan av utanförskap, att man står bredvid och tittar på medan de andra skrattar och känner gemenskap, kände jag inte igår kväll. Kanske håller jag på att bryta mig loss lite från invanda mönster. Det var så himla skönt att slippa sitta i den där jäkla osynliga bubblan som bara jag märker av.