LIKADANA KLÄDER. "Är de inte söta? De här är mina söner Jack och Oscar med katten Glenn. På den här bilden är Jack, 5, och Oscar 3,5." Foto: PRIVAT
Hon är nyfiken på andras levnadsöden. Över hur livet kan te sig. Vilka vägar man väljer. Som i det prisbelönta programmet ”Himlen kan vänta”, där fem personer fått veta att de bär på en dödlig sjukdom. Där Anne ömsint guidar tittarna mellan huvudpersonernas kamp för livet.
Nyinflyttad. "Det här är 2001 och jag är precis nyinflyttad på landet. Det här är landsvägen vid mitt hus." Foto: PRIVATNågot som naturligtvis inte heller lämnade Anne oberörd. Snart är det dags att spela in en ny omgång.
– Det var naturligtvis jobbigt att göra för det var så mycket emotionellt. Men också väldigt givande. Hela tanken med programmet var just att visa vad som händer när livet ställs på sin spets.
– Det var ju ingen av dessa som sålde huset och åkte jorden runt, eller hoppade fallskärm.
Skotertur på SVT. "Mitt första jobb efter journalisthögskolan på SVT fick jag hos SVT i Umeå 1990, vi gjorde en serie om Vindelälven. Vi gav oss iväg på skoter för att leta efter Vindelälvens källflöde. Vi letade förgäves." Foto: PRIVATAlla ville ha mer av nära relationer, som att äta frukost med barnen eller ta en öl med syrran.
Hypokondriker
PÅ RESANDE FOT. "Jag är 27 år och bär söta australienska kängurun Ruperth i famnen. Jag och min ex-sambo Klas reste mycket i Australien eftersom han hade mycket vänner där. Ruperth bodde på en farm eftersom hans mamma dött." Foto: PrivatI början blev hon hypokondriker:
– Jag kände att jag ville lägga in mig på en helkroppsröntgen, bara för att se om det gror något någonstans i kroppen. Sedan inser man att om jag röntgar mig i dag kan det börja gro i morgon, eller så blir jag påkörd på gatan på väg från sjukhuset.
Men det lade sig så småningom:
– Det finns inga garantier för något. Man blev lite bättre på att leva i nuet. Vi har sån tendens att skruva upp tempot i våra liv och leva för något som komma skall. Typ på min semester ska jag göra det, eller till helgen ska vi ha kul. Och alla andra dagar dit blir bara transportsträckor.
Livet på landet
För tre år sedan separerade Anne och sambon Klas efter 15 års förhållande. En odramatisk separation som hon sagt. I dag lever hon ensam med sönerna Jack och Oscar, som hon har varannan vecka.
– När barnen är hos sin pappa försöker jag jobba mer, så när de är hos mig kan jag vara mer med dem under den tiden.
Tillsammans med sönerna bor hon i en ombyggd lärarbostad i skånska Skivarp – i samma kommun där Anne är född och flyttade tillbaks till efter studier på journalisthögskolan i Göteborg och en tid på SVT i Umeå och Stockholm.
Hon älskar livet på landet.
– Jag gillar att vara hemma och pula, fixa i trädgården. Men jag är också väldigt social och vill umgås med mina vänner och gå på middagar.
Hon är som folk är mest, tycker hon:
– Väldigt vardaglig. Men min grundton i livet går i dur. Jag vaknar upp på morgonen och är glad.
Och det är så vi är vana att se henne i tv, glad och engagerad:
– Jag har ingen privat eller offentlig sida, det är sån jag är.
Medveten om sina brister
Kanske var det mötet med personerna i ”Himlen kan vänta”, eller en kombination av ålder och visdom, men numera försöker hon inte längre skynda på saker i livet – en av hennes sämre sidor, säger hon:
– Jag försöker att vara mindre otålig, inte vara så rastlös. Och jag försöker tänka på att inte ta så mycket plats. Det måste inte vara på mitt sätt, jag behöver inte ha så mycket kontrollbehov i allt, utan leva lite mer i nuet.
Men det är också det engagemanget som gjort henne till en folkkär programledare, som 2008 gav henne Kristallen som bästa kvinnliga programledare. Men Anne är inte den som hyllas och slår sig till ro, varken yrkesmässigt eller privat.
– Det är en ständig strävan att bli lite bättre människa, att bli tolerantare, lite tålmodigare kanske. Att inte vara så självcentrerad och tänka lite mer på andra. Jag tänker mycket på att försöka jobba med mina dåliga sidor.
– Sen säger jag inte att jag lyckas. Men det är viktigt att vara medveten om sina brister och att man strävar efter att förbättra sig.
Coolt att vara äldre
Därför är det rätt ”coolt” att bli äldre, menar hon:
– Det rätt skönt. Man bryr sig inte lika mycket om vad andra tänker och tycker om en. Jag blir inte lika ledsen om någon är dum mot mig. Det viktigaste är att jag är sann mot mig själv. Och att jag agerar som jag vill att andra ska agera mot mig.
Några vidlyftiga planer för framtiden har hon inte. Nu vill hon umgås med sönerna, utvecklas som människa och ”bli lite bättre” på det, och fortsätta spela in nya program såväl samhällsjournalistik som underhållning.
– Många av mina roligaste möten och resor har varit på betald arbetstid. Jag har fått turen att jobba med något som ligger nära min natur.
