Totalt 2 708 personer med hjärntumörtypen gliom och 2 409 personer med hjärntumörtypen meningiom har i studien jämförts med friska personer. Sammantaget visar studien ingen ökad risk för hjärntumör hos dem som regelbundet använt mobil i tio år.

Ingen cancereffekt

Resultaten stämmer enligt Maria Feychting, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet, överens med experimentell forskning som inte kunnat påvisa någon cancerframkallande effekt av mobiltelefoners strålning, och med tidigare epidemiologisk forskning. Feychting har varit ansvarig för den svenska delen av Interphone.

Andra tumörer

Studien har koordinerats av Världshälsoorganisationen WHO:s cancerforskningsorgan IARC och genomförts av 16 forskningscentra i 13 länder, däribland Karolinska institutet.
Rönen publiceras i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Epidemiology. Senare väntas resultat också för spottkörteltumör och tumör på hörselnerven.
- Hade det funnits en ökad risk efter mer än tio års tid, då borde vi ha sett den i Interphone, säger Maria Feychting, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet och ansvarig för den svenska delen av studien.

Många analyser

Ett par rapporter från Interphone återstår, de gäller spottkörteltumörer och tumörer på hörselnerven. Men i övrigt, beträffande hjärntumörerna, har den stora internationella forskargruppen nu lyckats ena sig bakom en artikel som samtliga har skrivit under. Det har tagit lång tid att komma dithän, datainsamlingen skedde redan under 2000–2004.
- Det har varit många analyser att göra, säger Feychting, men medger att det har funnits oenigheter inom forskargruppen vilket har fördröjt publiceringen.
- Det är mest detaljer som har diskuterats, säger hon.

Felaktiga uppgifter

Vissa forskare hade velat dra hårdare på de resultat som faktiskt visar en koppling mellan mycket kraftig mobilanvändning, mer än 1 640 timmars samtalstid, och en ökad risk för hjärntumör. Men det resultatet beror sannolikt på att vissa cancerpatienter har gett felaktiga uppgifter till forskarna. Några av dem har uppgett att de har talat i mobilen i minst 12 timmar dagligen i flera års tid.
- Det verkar inte särskilt rimligt, säger Feychting.
Hon tillägger att det plötsliga lilla skuttet i riskökningsberäkningarna bidrar till tolkningen att mobiltelefonerande inte ökar hjärncancerrisken. En successiv ökning i takt med ökad användning hade varit en annan sak, men nu ses inte den i det stora materialet.
- Vi tror att resultatet för den här gruppen snarare avspeglar ett rapporteringsfel, säger Maria Feychting.

Problematiskt

Interphone har sina brister rent metodmässigt. I stället för att följa ett stort antal personer under en längre tid i en så kallad prospektiv (framåtblickande) studie, har forskarna valt att fråga cancerpatienter och friska kontrollpersoner i en så kallad retrospektiv (tillbakablickande) studie. Men vem minns hur många minuter som han eller hon pratade i mobilen för flera år sedan? Och mot vilket öra han eller hon höll luren?
- Det kan vara ännu svårare att minnas för en person med hjärntumör, säger Maria Feychting.

"Kan skapa oro"

En av Interphones kontrollstudier, där uppgifter jämförs med verkligheten, visar att folk underskattar antalet samtal och överskattar samtalens längd.
Tidsaspekten är ett annat av studiens problem. Tumörer växer mycket långsamt, samtidigt som mobiltelefonerna kom på allvar först på 1990-talet. Mycket få personer i studien har varit användare i mer än 15 år och tiden är inte mogen för några tvärsäkra slutsatser om långtidseffekterna, även om Feychting betonar att det inte finns några logiska biologiska mekanismer som kopplar mobiltelefonernas radiovågor till canceruppkomst.
- Den här typen av forskning görs för att människor har exponerats för en ny typ av strålning och för att detta kan skapa oro, säger Feychting.