Som medicinreporter och lätt hypokondrisk lagd har jag genomgått rigorösa hälso- och läkarundersökningar, både i tjänsten och privat. Befunnen frisk, med en astma under kontroll, kom det därför som en total överraskning när en nitisk ung kvinnlig ST-läkare vid en rutinundersökning lyssnade extra noga och upptäckte något ovanligt.
– Jag hör ett litet blåsljud här på hjärtat, det vore bra om du kollade det. Det är ingen brådska, men gör det för säkerhets skull. Jag skriver en remiss.

Två klaffar i stället för tre

Hos hjärtläkaren några veckor senare görs ett hjärtultraljud. En enkel procedur då en mikrofon förs över bröstkorgen och hjärtat avbildas på en bildskärm.
– Du har något som kallas bikuspida aortaklaffar, två klaffar i stället för tre mellan hjärtats vänstra kammare och aorta, den stora kroppspulsådern. Det är inte helt ovanligt, konstaterar han.

Kan behöva opereras

Rädslan väller över mig. Jag har fel på hjärtat! Ska jag dö nu? Eller tvingas ligga i sängen och äta en massa hjärtpiller? Hjärtläkaren lugnar.
– Nej då, det ser bra ut. Du kan leva på som vanligt. Men en del som har detta behöver opereras när de kommer i 50-60-årsåldern. Man bara byter ut klaffarna.
Bara byta dem så där? Som att skifta däck? Ska jag bli en reservdelsmänniska? Och hur ska det gå med träningen? Jag som kör tre-fyra pass i veckan och börjat sikta på att få magrutor, åtminstone till Beach 2008.
– Det är bara bra att du tränar. Fortsätt med det! Och beställ tid för återbesök om några år så tar vi en titt igen, säger hjärtdoktorn.
Han passar också på att förmana mig lite.
– Gå nu inte och berätta för dina andra läkare att du har det här, då kommer de bara att bli oroliga och göra en massa onödiga undersökningar.

Glömmer mitt hjärta

Sen rullar livet på som vanligt och jag glömmer helt bort mitt smått besynnerliga hjärta. Ändå tills jag läser om hjärtprofessor Anders Franco-Cereceda på Karolinska universitetssjukhuset. Han arbetar med en helt unik studie, den största i världen hittills, om hjärtsjukdom hos personer med bikuspida aortaklaffar. Jag ringer upp honom.
– Det är märkligt, men vi vet faktiskt ganska lite om den här hjärtmissbildningen, trots att den är så vanlig, säger han.

”De flesta vet ingenting”

I studien ska 600 personer som utvecklat hjärtsjukdom ingå. Att göra en studie med friska personer med bikuspida aortaklaffar är näst intill omöjligt. Det är knappast någon som får veta att de har missbildningen.
– Det händer nästan aldrig, och om det gör det oftast av en ren slump, som i ditt fall. De flesta får aldrig veta om det och lever ett helt normalt liv.
Pulsådern kan brista
Men var tredje person med bikuspida aortaklaffar blir ändå hjärtsjuk och tvingas till operation. Bland annat ökar missbildningen risken för hjärtsvikt och hjärtinfarkt. Värst är att också risken för ett av de mest akut dödliga hjärtproblemen som finns – att stora kroppspulsådern brister – ökar.

”Då är det kört”

Med den nya studien hoppas Anders Franco-Cereceda kunna få ledtrådar till hur man hittar dem som är i riskzonen innan de blir sjuka.
– Om kroppspulsådern brister är det kört. Då dör man. Och det otäcka är att vi inte vet vem som är i riskzonen. Jag vet inte om jag är det själv, till exempel, säger han.
Jag lägger på telefonluren och tänker att hälsa är ett skenbart tillstånd i väntan på rätt diagnos. Det är dags att gå till gymmet.