Jag är en 49-årig kvinna, som levt ihop med samma man i snart trettio år. När vi träffades var vi båda på väg in i vuxenvärlden. Min man fick direkt efter vårt första barn en tjänst i en annan stad, ett bra jobb som han inte kunde tacka nej till. Vi var ett team, och en på ytan ganska lycklig familj. Men min man kämpade hela tiden med sitt tilltagande alkoholproblem. Under en tjänsteresa med jobbet gick det över styr och min man låste in sig på hotellrummet och bara drack. Efter det fick han åka på behandlingshem.
Men, det blev inte bättre. Han fick inte fortsätta på sitt jobb, men fick ganska snart ett nytt jobb som var minst lika bra. Han fick än en gång åka på behandlingshem, och denna gång gick det över förväntan. Med hjälp av AA höll han sig nykter i flera år.

Så en dag blev han erbjuden att ta hand om en region i en världsdel långt borta från Sverige. Vi startade om i en annan kultur - spännande. Men efter ett tag märkte jag att min man blev annorlunda.
En dag skulle han åka i väg och det var ju inte något konstigt, för det gjorde han ju ofta. Efter nästan en vecka hörde han av sig, han hade stannat på hotellet och druckit dygnet runt. På något underligt sätt lyckades han rädda jobbet.
Nu är det snart ett år sedan vi kom hem till Sverige, och min man har bara fortsatt att dricka. Jag har försökt stötta, jag har hotat med att lämna honom. Men jag har aldrig riktigt klarat av att stå för det jag säger.

För drygt två veckor sedan började jag jobba. Samma dag som jag efter en lång rekryteringsprocess fick reda på att jag fick jobbet mejlade jag min man och skrev med stora bokstäver "Yipppiii! Jag fick jobbet!!!". Som svar fick jag ett långt mejl där han först sa grattis och att det var viktigt för mig att få detta. Sedan skrev han att han nu tänker lämna mig. Han vill separera på grund av alla våra bråk och allt tjat.
Vi var som giftormar för varandra och jag inser nog någonstans långt där inne att mitt medberoende många gånger gjort honom sjukare.
Kan det någonsin bli vi två igen? Jag som verkligen ville leva resten av mitt liv med honom.

Giftormen, 49 år

Robert svarar:

Världen är full av bättre karlar
Du har, som du själv antyder, funnit dig alldeles för länge i alldeles för mycket. Till råga på allt fimpar han dig i ett mejl, precis när du fått jobb. Han vill bara ha dig som medberoende, väntande i hemmet. Be honom fara och flyga och supa ihjäl sig om han vill, och fokusera på ditt nya jobb där du kommer att få nya intryck och nya vänner. Du har långt kvar till ålderdomen, och världen är full av bättre karlar.

Pigge svarar:

Du har levt med en alkoholist
Verkar som om han tagit det beslut som du borde tagit för länge sedan. Kan det vara just detta som gör att du nu inte vill? Du borde eventuellt själv söka upp AA och få en diagnos ställd då jag tror att du helt enkelt levt med en alkoholist och börjat acceptera hans beteende. Ta hjälp av några som redan gått igenom det du går igenom och du får troligen rådet att acceptera detta och att du bör gå vidare. Det låter som om du ljuger för dig själv och bara ser den del du vill se. Ska du bli lycklig måste du se helheten.

Leif GW svarar:

Han är bara kär i spriten
Ta professionell hjälp plus hjälp från alla andra i er närhet som kan stötta dig och förklara för honom att han sedan länge har ett förhållande med sitt missbruk och att han i den meningen aldrig varit kärare än nu. Han kommer att vara utslagen och sannolikt död inom några år, och om det nu är så att han avser att bara ta livet av sig så finns det faktiskt enklare sätt.

Marcus svarar:

Ett fyllo vill bara dricka i fred
Ett fyllo vill inget annat än att dricka. Allting kretsar om att få dricka i fred, att vara bakfull i fred, att få vakna och dricka återställare utan att någon berättar att det är farligt och ovärdigt. Han väljer spriten före dig helt enkelt. Kanske känner han på sig att du lämnar honom om han fortsätter och kanske vill ha nu göra sig själv illa, innan du gör det. Det är ynkligt gjort, särskilt efter vad du fått stå ut med för att du älskar honom. Men mitt råd är att värka saknaden ur kroppen. Du förtjänar bättre. Jag önskar dig allt gott.