Jag är 40 år, ser mycket bra ut enligt mina kvinnliga vänner, har två barn och är gift med en 45-årig man.
Tidigt i vårt förhållande märkte jag att han drogs till unga människor. I onyktert tillstånd berättade han för två flickor i 12-13- årsåldern att jag tyckte om att titta på honom när han badade naken i sjön. Flickorna skrattade när de berättade detta för mig.
Vi har i dag inga nära gemensamma vänner att umgås med trots att min man bott i samma kommun i hela sitt liv. Innan han träffade mig hade han ett kortare förhållande med en då 14 år yngre tjej som arbetade på hans arbetsplats.

Det få gånger vi blivit bjudna på fest har något hänt. Min man har till exempel varit för berusad och bara glott efter andra kvinnor i 20-25-årsåldern. Han söker ofta en flörtig ögonkontakt, ger smickrande blickar till andra kvinnor även om jag är med. När jag konfronterar honom erkänner han. Vid ett tillfälle sa han att han inte vet vad han har att vinna eller förlora med det han gör.

Han har bett om förlåtelse tusen gånger och lovat bättring, han älskar ju mig. Nu tycker jag att det blivit värre, för nu kollar han in flickorna som bor på vår gata, flickor som är döttrar till män i hans ålder. Han stirrar dem i ögonen, flinar och tittar på dem uppifrån och ner och på deras rumpa. Flickorna på gatan är 21, 17 och 14 år. Jag skäms för hans beteende, flickorna ser ju att han tittar på dem och jag känner att hans sätt äcklar mig. Har också sagt till honom att han börjar bli gubbsjuk och att jag känner att han är missnöjd med mig.

I början på förhållandet umgicks vi mycket med hans föräldrar. Efter att vårt andra barn kom till världen bestämde jag mig för att sluta bjuda in farfar och farmor, eftersom jag upptäckt att de bara bjöd min man på lunch, varken jag eller barnbarnen blir bjudna. Jag bad min man prata med svärmor om att hon kan laga mat åt oss allihop, men då svarade han bara att det skulle han aldrig säga till sin mamma. Kan det vara så att han varken vill eller orkar fokusera på att hitta vänner i vår ålder, han kanske inte orkar eller vill vara vuxen, det är jobbigt och tråkigt?

Ni är vår sista utväg, hur rättar vi till vårt äktenskap och hur ska vi orka kämpa oss igenom det här? Är det lönt att jag kämpar?

Fair Play

Pigge svarar:

Vägrar han terapi - ge dig av
Om det känns rätt i magen ska du försöka. Men ni måste kunna prata om detta och han måste förstå. Troligen måste det ske med en tredje part, och det är upp till dig att ställa krav om sådan terapi om det är som du skriver. På något sätt verkar han medveten om sina problem och vill han ha ett liv med dig måste han jobba. Vill han inte finns det ingen anledning för dig att jobba på det heller. Det kommer bara att locka fram dåliga sidor hos dig, vilket livet är för kort för.

Leif GW svarar:

Ett gubbsjukt barn inget för dig
Om han inte skärper till sig - kraftigt och omgående - så ska du skaffa dig något bättre. Ingen kvinna ska behöva leva ihop med ett gubbsjukt barn. Det kan du gärna hälsa honom från mig.

Marcus svarar:

Tala om att du är äcklad
Det är väl egentligen alltid värt att kämpa så länge man älskar någon. Men att han på det här sättet degraderar sig själv är inget du ska ta lätt på. Förklara en gång för alla äcklet du känner över honom. Hans alkoholvanor skvallrar om att han med stor sannolikhet kommer vara otrogen mot dig med en yngre kvinna om nu någon yngre kvinna är dum nog att falla för hans äckliga inviter. En framtid tillsammans med en sådan man blir svår.

Robert svarar:

Han kan flytta hem till mamma
Din man är inte bara gubbsjuk, han verkar extremt omogen på alla möjliga sätt. Sparka ut honom, låt honom flytta in hos sin mamma och ägna fritiden åt att flukta på fjortisar. Sedan kan du skaffa ett eget liv, nya vänner och en ny, vuxen man.