Äggdonation blev tillåten i Sverige 1 januari 2003. Under hösten samma år gjordes de första behandlingarna. Åsa, 35, hörde talas om äggbristen på radion och kontaktade Huddinge sjukhus.
– Jag ville ställa upp för de barnlösa kvinnorna. Det var inget svårt beslut, säger hon.
Men behandlingen blev tuff, trots att läkarna informerat om hormonbehandlingen innan äggplockningen.
– Jag hade mitt livs värsta mensvärk under två veckor. Fast jag visste ju att det inte var farligt, berättar Åsa.

Fick porslinsägg

Som tack för hjälpen fick hon ersättning för resor, förlorad arbetsinkomst och ett porslinsägg.
– Män som lämnar sperma får betalt. Att donera ägg är mycket jobbigare, men kvinnorna får inte en krona. Så ojämställt är samhället, säger Åsa.
Outi Hovatta tycker att kvinnorna åtminstone kunde få sjukpenning om de inte klarar att arbeta under hormonbehandlingen.

Kan få svar – om 18 år

– Ett system där man köper ägg av varandra är förstås fel, men ersättningen borde vara rimlig.
Åsa vet att en kvinna blev gravid med hennes ägg, men inte om det blev ett barn. Om 18 år kan hon få svaret. Då har barnet rätt att få veta Åsas identitet.
– Sjukvården har dessutom rätt att kontakta mig tidigare om barnet blir allvarligt sjukt och till exempel behöver en benmärgstransplantation. Det tycker jag är bra, säger hon.
Behövs tre gånger fler
Innan lagen trädde i kraft gjordes enkätundersökningar som pekade på att var sjätte kvinna i fruktsam ålder kunde tänka sig att bli äggdonator. Men få har anmält sitt intresse.
– Vi behöver tre gånger så många donatorer som vi har i dag. Väntetiden för att få ett ägg är över ett år, säger Outi Hovatta.