"Jag blev piggare än någonsin och fick mer energi." Märta om äntligen få rätt diagnos och medicin för sjukdomen. Foto: Patrick Trägårdh
Per Magnusson på Scandlab.
I halva sitt liv har Märta Lindquist, 29, kämpat för att få veta vad hennes enorma trötthet beror på. Alla läkare trodde att hon var utbränd. Inte förrän hon testade nivåerna av sköldkörtelhormon i ett urinprov fick hon rätt diagnos och medicin. Redan i tonåren började Märta Lindquists besvär. Hon var otroligt trött och hade problem både med att somna och att vakna. På dagarna kände hon sig dimmig i hjärnan och hade svårt att koncentrera sig. Efterhand fick hon fler besvär, som problem med magen, frossa och frusenhet, astmakänning, stelhet och muskelsmärtor.
– Jag kämpade på och försökte förbättra mina rutiner och ta hand om mig, men inget hjälpte. Jag blev bara sämre och klarade av allt mindre. Det tog över mitt liv, säger Märta.
Den lilla energi hon hade gick åt till att klara av det allra viktigaste. På fester satt hon mest och stirrade rakt fram, utmattad av tröttheten och hjärndimman. Om hon tränade kunde hon ha ont i kroppen en vecka efteråt. Men det stora intresset, ridning, övergav Märta aldrig helt.
– Jag bor på en gård och har två hästar. Jag har behövt hjälp med dem men det har ändå varit nyttigt att hålla i gång trots att det har gjort ont. Det har varit jobbigt för kroppen, men värt det psykiskt.

I 20-årsåldern sökte Märta för första gången vård för sina besvär. Hon misstänkte själv att det var något fel på ämnesomsättningen men det trodde inte läkarna. Under åren som gått har hon sökt vård många gånger och tjatat till sig nya undersökningar. Bland annat togs flera blodprov för att kolla halten av sköldkörtelhormon och kortisol, men enligt proverna var Märta frisk.
– Det var som om min kropp långsamt stängdes av, bit för bit. Och när jag inte fick hjälp kändes det som om livet var slut. Jag kände mig maktlös.
Den enda diagnos Märta fick var utbrändhet, och hon skickades till en psykolog. Men både hon och psykologen insåg att hennes symtom inte berodde på stress eller ångest. Den enda perioden som hon mått bra var andra halvan av sin graviditet med dottern Smilla, som nu är fyra år.
– Det var jobbigt när hon var liten, ibland kunde jag ligga bredvid henne på golvet och inte ens orka ta upp henne fastän hon skrek.

Till slut anmälde Märtas mamma henne till TV3:s program ”Diagnos okänd”. Då fick Märta ta urinprov som mätte sköldkörtelhormoner och salivprov som mätte kortisol. Trots det fick hon inte rätt diagnos. Efteråt kontaktade hon Scandlab, företaget som gjort testerna. De skickade henne vidare till en läkare som konstaterade att hon hade hypotyreos typ 2, det vill säga låg ämnesomsättning på grund av problem med sköldkörtelhormonerna. Dessutom hade hon uttröttade binjurar som inte producerade tillräckligt med kortisol. För drygt ett år sedan fick hon äntligen medicin.
– Jag kände nästan direkt att det hjälpte, jag blev piggare än någonsin och fick mer energi. Nu orkar jag med allt – gården, jobbet och min dotter. Närminnet är tillbaka, kanske inte helt, men jag kan planera och ha perspektiv på saker. Det är som natt och dag.

Nu klarar Märta av jobbet som massör, orkar resa och vara social, märker att ridningen går lättare och bättre. Och så kan hon ägna sig åt att måla, hennes andra stora intresse. Hon kan också njuta av umgänget med Smilla på ett helt annat sätt, tidigare handlade det mest om att klara vardagsbestyren.

I efterhand har också Märtas syster och mamma fått diagnosen hypotyreos. Märta är kritisk till att hormonhalterna bara mäts i blodet i den vanliga vården.
– De visar inte hur kroppen tar upp hormonerna. Att mäta i urin och saliv är inget påhitt, det är en bister sanning att proverna i sjukvården är dåliga i det här fallet. Jag är väldigt glad över att min inneboende tjurskalle gjorde att jag inte gav upp.