Jessica Andersson, 36, sitter i en loge omringad av scenkläder i silver, rött och rosa. Allt är inte hennes. Hon turnerar Sverige runt, 29 städer på två månader, med familjeshowen Diggiloo, tillsammans med artister som Lasse Holm, Alcazar och Mojje. Utanför avspärrningarna väntar barn med autografblock i en allt mer obarmhärtig sol. Från scenen hörs schlagerlåtarna som blivit turnéns signum. Jessica Anderssons egen Melodifestivalhit, ”I did it for love”, ligger högt på Svensktoppen. I åtta veckor, nästan hela sommaren, låg låten etta. Så Jessica Andersson är glad.

Inte alltid glad

Det har inte alltid varit så. I hennes självbiografi ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, berättar hon om hur det är att växa upp med en missbrukande mamma.
I den berättar hon bland annat om hur det var att väckas mitt i natten av mammans pojkvän, för att sjunga ”Du ska inte tro det blir sommar” för de vuxna i köket. Men när boken som hon arbetat med i ett och ett halvt år kom från tryckeriet brast det för Jessica.
– Jag nästan ångrade mig, säger hon. Jag lämnar inte bara ut mig själv, utan en massa människor som fortfarande är i livet. De har visserligen godkänt allt, men jag drabbades
ändå av svår ångest.
Hon oroade sig i onödan. Boken blev en storsäljare. Tusentals mejl och sms från okända strömmade in och påminde henne om att boken inte bara är viktig för henne.
– Jag tror inte på slumpen. Det var meningen att jag skulle få ur mig det här och att folk skulle bli berörda.
En annan anledning till Jessica Anderssons glädje är att hon är kär. Han är tio år yngre, heter Niklas Fermfelt och ser ut som en modell, tycker Jessica.
De träffades på en middag hos gemensamma bekanta, en blinddejt
arrangerad av en kompis. I en paus i repetitionerna ser jag Jessica fatta hans hand och krypa närmare honom på bänken. De har varit ett par sedan november förra året.
I boken skriver hon: ”Någon gång önskar jag förstås att jag träffar en ny man som jag vill leva med. Eftersom Jonas (Erixon, pappa till Jessicas son Liam reds anm) har betytt så oerhört mycket för mig och har varit bra för mig på så många sätt blir det svårt att hitta någon som matchar honom. Dessutom går Liam före allt annat. Alltid.”
Nu har du träffat någon?
– Jag kommer alltid att älska Jonas på ett visst sätt. Samtidigt har jag ju känt att förr eller senare kommer jag att vilja gå vidare på det romantiska planet med någon annan och nu tog det fyra fem år innan det blev så.

Trodde du att du skulle träffa kärleken igen?
– Ja, jag är ju precis som många andra en romantiker. Det är klart jag tror på kärleken, det har jag gjort hela tiden.
Men att bli uppmärksammad som Jessica blivit, 2003 korades hon till ”Sveriges sexigaste kvinna” av tidningen Café, gör henne ibland misstänksam. Hon är en offentlig person. Hon har träffat någon, känt attraktion, samhörighet, utbytt blickar och telefonnummer, ätit middag, tagit en drink och sedan… ingenting.
– Sedan jag separerade från Liams pappa är det inte lika lätt för mig att släppa in någon i mitt liv. Jag har inte vågat eller velat förrän nu. Det har säkert att göra med någon form av otrygghet, men när man jobbar som jag gör blir man lite nojig. Man undrar vad folk har för intentioner. Men också att jag har Liam. Ska jag ta hem någon så ska det var på riktigt. Det måste kännas i hjärtat att det är rätt. Det är därför det är så skönt att det funkar med Niklas och Liam.
Liam är åtta år och följer med på vissa Diggiloo-konserter. Han är överlycklig att Markoolio är med, mindre imponerad över Jessicas medverkan.
Jessicas uppväxt var fattig på kramar.
– Jag är noga med att tala om för Liam hur mycket jag älskar honom. Jag säger det alldeles för mycket, tycker han. För en stund sedan vi var ute och handlade och jag sa: ”Du, Liam”. ”Ja”, sa han. ”Jag älskar dig”. ”Jamen, åhhhh, det säger du jämt, jag trodde att du skulle säga något speciellt”, sa han då. Jag sa: ”Är inte det en speciell sak?” ”Näää”, var hans svar. Han tycker att det är jobbigt att jag tjatar om det, men jag tänker fortsätta. Livet är skört och man vet inte vad som händer.

Blundar aldrig

Turnéledaren sticker in huvudet och en halv fot genom dörrspringan och påminner om att Jessica snart behövs på scen. Jessica reser sig upp i sin fulla längd, 175 centimeter. Hennes vardagsstil är fjärran från popstjärnelooken med korsetter, fjädrar och höga klackar. Hon bär en virkad tröja med en rosa ros på bröstet, svarta leggings och det blonda håret är uppsatt i tofs.
Inför tomma bänkar repeterar hon ett av allsångsnumren, ”Diggiloo diggiley”. Hon blundar inte. Jessicas mamma sjöng när hon var berusad. ”Alltid blundande, nästan
som om hon ville försvinna, ofta sjungandes ’Gamle Svarten’”, skriver hon i boken. ”Minnet gör ont.”
- Jag tycker att det är skitjobbigt när fotografer tar bilder av mig när jag sjunger. Även jag har en tendens att sluta ögonen när jag sjunger. Att blunda är mitt sätt att vända blicken inåt, fokusera på sången. Men visar någon mig en sådan bild, ser jag bara min mamma. Det vill jag inte.
Efter tv-sändningen kommer hon att byta om från scenkläderna, en prinsessbakelsekreation i vitt, packa in sig själv och Niklas i bilen och åka till Trollhättan. Hela sommaren har varit full av resdagar, turnédagar.
– Jag ska inte säga att jag inte har något socialt liv, det har jag, men mina vänner måste hela tiden anpassa sig efter mig. Liam får också anpassa sig och följa med fastän han inte alltid känner för det. Så allting har ett pris. Men så länge det går att pussla ihop familjebiten och den sociala biten så vill jag försöka göra det.
I intervjusituationer, som denna, känner Jessica sig tryggare än för några år sedan. I dag slipper hon ducka för sanningen. Förr, när journalister frågade vad hennes mamma och pappa gjorde, snurrade hon in sig i lögner. För vad säger man om sanningen är att de begår brott för att underhålla sitt missbruk?
– Jag visste inte vad jag skulle svara till slut. Nu behöver jag inte känna så längre.
I perioder skriver Jessica en tacksamhetsdagbok, för att bli medveten om vad som går bra i livet. En sak som hon är stolt över är att hon lyckats bryta många destruktiva mönster från barndomen.
Men mest tacksam är hon över är att hon får stå på scenen och förverkliga sin dröm.
– Så fort jag kommer upp på scenen och får en mikrofon i handen och hör min egen röst i monitorerna så glömmer jag alla bekymmer i världen, för då gör jag det jag har drömt om i hela mitt liv.