- Här, säger Carina och stannar upp utanför en butik som säljer egentillverkad choklad. Hit gick jag och köpte kakor och godis när jag väl hade börjat äta, för att få i mig så många kalorier som möjligt.

Hon gick i samma skola som Måns Zelmerlöv, Kattis Ahlström och Timbuktu också gått i. Och det var där, som tolvåring i Tunaskolan, som hon fick smak på handbollen. Carina spelade med H43, ett lag i eliten, och hon satsade allt på sin sport. Tränade sju dagar i veckan och hade det funnits en dag till så hade den också inneburit träning.

- Jag har nog alltid gjort lite för mycket av allt.

Hon berättar om den dåliga självkänsla hon hade under uppväxten, hur hon aldrig sa ifrån, aldrig vågade prata inför människor, inte ens räcka upp handen i klassrummet.

Slutade äta

Det började i grundskolan, det fortsatte i gymnasiet och på lärarhögskolan. Carina gjorde allt för att smälta in, men hon var ändå helt annorlunda än sina kompisar.

Hon blev smalare och smalare. Ingen sa något. Hon var 186 centimeter lång och vägde 50 kilo. Själv tyckte Carina att hon var lite för tjock. Hon slutade äta nästan helt.

- Jag levde i perioder på vatten och Panodil, jag behövde pillren för att inte bli för snurrig, säger hon. Jag frös hela tiden.

Föräldrarna försökte prata med henne.

- Jag sa att jag åt som jag skulle, att det inte var något problem. Vad skulle de göra?

En gång startades en bantarklubb på lärarhögskolan. Carina anmälde sig men fick inte vara med.

- De tyckte inte jag behövde banta. Jag blev väldigt besviken. Jag tyckte verkligen det behövdes så jag gjorde det för mig själv och gick ner mer än alla de andra.

När hon började jobba som förskollärare låtsades hon äta när hon satt med barnen.

- Jag blev expert på att sprida ut maten på tallriken så att det såg ut som om jag hade ätit.

På kylskåpet hos Carina sitter en teckning av en citron och en text, "gör juice av citronen". Det är en bild av hennes nya friska liv.

- En sur citron blir sötare som juice, säger hon och ler stort. Det går att ändra saker och ting med ganska små medel.

Det har Carina visat även om vägen ibland varit svår. Hon mår bra i dag och berättar öppet om det som varit.

Var på väg att dö

Att Carina orkade med det aktiva idrottslivet och pluggandet är en gåta. Men hon körde på, ända till den dag då pappan tog med henne till en läkare och hon hamnade på akuten. Det blev början på en närmare 20 år lång vårdsväng. Det var den 30 mars 1990, Carina var 21 år och hon fick diagnosen anorexi.

- Jag var på väg att svälta mig till döds, säger hon.

I dag vet Carina att det enda sättet att bli frisk från anorexi är att äta. Det finns inga genvägar.

- Och ändå är det så svårt.

Hon fick ett mål, att gå upp till 60 kilo. Efter fyra månader var hon där. Hon skrevs ut, men det grundläggande problemet fanns kvar. Det var något som inte stämde. Carina hade dropp under middagen på Mårtens afton.

Flera självmordsförsök

Sommaren 1993 skar hon sig för första gången. Något som, liksom självmordsförsöken, upprepades om och om igen genom åren.

I mitten av 1990-talet träffade hon Peter, som är astropedagog på Tyko Braheobservatoriet i Malmö, de flyttade ihop och gifte sig i Klosterkyrkan i Lund 2000.

- Men några barn fick vi inte, säger Carina. Jag ville inte ha barn i det tillstånd jag var. Det hade inte varit rätt mot barnet.

För även om hon hade börjat äta så fanns det andra psykiska problem. Carina hade en personlighetsstörning, borderline, och hon åkte in och ut på sjukhusen i takt med självmordsförsöken.

- Jag förstår att jag gjorde väldigt många människor illa under den här tiden, säger hon. Min man, mina föräldrar och andra. Men det var inte meningen, det bara blev så.

Under hösten, efter giftermålet, hamnade Carina återigen på sjukhuset. Hon låg där när skåningarna firade Mårtens afton i november. Då packade Peter cykelväskorna fulla med gåsmat och trampade upp till sjukhuset.

- Carina låg med dropp, men en gåsamiddag fick hon i alla fall.

Peter har upplevt Carinas spretiga resa allra närmast.

- Det är som att ha levt med en levande död, säger han. Men det har ändå varit fantastiskt när vi nu ser resultatet.

Minns inte sitt bröllop

För Carina började vägen åter på riktigt när hon träffade en ny läkare. Det var hösten 2006, efter ett nytt självmordsförsök.

Carina hade då fått 59 elchocksbehandlingar på bara tio månader.

Något som raderade hennes minne för de senaste tio åren.

- Jag minns inte ens mitt bröllop, säger hon. Jag har bara sett det på film.

Läkaren föreslog behandling med DBT-metoden och remitterade Carina till den psykiatriska öppenvården.

DBT-metoden (dialektisk beteendeterapi) är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med instabil personlighetsstörning, borderlinepatienter.

- Jag fick skriva på ett kontrakt på ett år där jag bland annat lovade att inte göra några självmordsförsök.

- Det låter kanske konstigt, men för mig var det bra även om jag tvekade innan jag skrev på kontraktet.

Efter tre års behandling skrevs hon ut ur psykiatrin.

- Jag som hade varit ett hopplöst fall var fri. Carina i dag. Foto: Tomas Leprince

Slutade leta fel

Under behandlingen fick Carina lära känna sig själv och sina känslor, hon lärde sig att det fanns andra sätt att komma över en ångestattack än att skära sig i armarna. Bit efter bit fick hon tillbaka sin självkänsla.

Hon träffade terapeuter i grupp och enskilt, hon slutade leta fel hos sig själv och började äta normalt.

- För mig var det fantastiskt att se och känna framstegen. Det var jättejobbigt hela tiden i tre år. Men det gick, det var det viktigaste.