Hennes barndom

är kantad av armod, med en alkoholiserad pappa och en mamma som var utvecklingsstörd på grund av en förlossningsskada. Mamman hade en elvaårings förstånd och klarade varken av att laga mat än mindre ta hand om tre barn. Så länge pappan bodde kvar i familjen, var livet någorlunda uthärdligt. När Lisbeth Pipping var fyra år blev han arbetslös och började dricka varje dag. Två år senare flyttade han från familjen. – Jag kände det som om jag blev ensamstående med tre barn när han gav sig av, säger Lisbeth Pipping. När han flyttade fick hon ta hand om sina systrar som då var fyra och två år gamla, plus sin mamma. Hon försökte skydda sin mamma som ofta gjorde saker och ting bakvänt och blev utskrattad för det, samtidigt som hon försvarade sina systrar så att de inte skulle råka ut för mammans hugg och slag.

Mamman avsade sig

all hjälp från släkten och hade en bild av sig själv att hon var en duktig mamma som klarade av hushållet. Men Lisbeth Pipping minns det som mycket armt. – Vi hade tre sängar, fast vi var fyra personer och vi hade inga lakan i sängarna. Vi hade kläder som låg i badkaret som fungerade som något slags garderob. Mamma dammsög mitt på golvet, men köksbordet gick inte att flytta för det satt fast i gamla kaffeslattar och saftspill. Dessutom var de lortiga. Det där med hygien kom långt ner på dagordningen. Kläderna var hopplöst fel och lagad mat fanns sällan på bordet. Kom det någon oanmäld på besök så tog mamman fram ett paket knäckebröd. Lisbeth Pipping mobbades i grundskolan. Öknamnet "Lössbeth" blev snart "Lösset". Vändpunkten i hennes liv kom då hon fyllde 16 år. Då flyttade hon hemifrån och bröt med sin mamma. Hon mötte Gud och sökte sig till ett kristet samfund. Visst fanns det grannar som gav barnen mat och visst fanns det socialassistenter som betalade ut pengar och en småskolefröken som tvättade hennes hår och skänkte kläder. Men ingen bekräftade någonsin för barnen, att de hade en utvecklingsstörd mamma. Hon var söt och god och glad och spelade dragspel på gehör. Dessutom var hon en fena på att leta upp andra "tanter" som de kunde gå runt och äta hos. Det var först när Lisbeth Pipping började i terapi vid 19 års ålder som hon lade ihop ett och annat. Då skrev hon ett brev till sin mamma och förbjöd henne att ta kontakt. Som vuxen hade hon ingen aning om hur man byggde vänskapsrelationer och ännu mindre hur man närmade sig en man. Hon var 23 år gammal innan hon hade sex med någon. När hon var närmare 30 år, träffade hon sin make. Hon var teckenspråkslärare och han hennes elev eftersom han hade ett dövt barn. I dag lever hon ett gott liv tillsammans med maken Olof och barnen Jakob och Jonna i en gul trävilla med stor trädgård, i utkanten av Alingsås. Att vara en engagerad mamma har varit livsviktigt för Lisbeth Pipping. Hon har valt att vara hemma med sina två barn för att kunna ge dem allt som hon själv inte fick. – Det är ingen rättighet att vara förälder, men det är en rättighet att ha en någorlunda bra barndom, påpekar hon.

När första barnet föddes

tog hon kontakt med sin mamma igen. De fick fem år tillsammans innan mamman dog. För sju år sedan satt hon och hennes lillasyster vid moderns dödsbädd. – Jag har inte gråtit än över att mamma dog. Mitt andra liv började då. Jag kände enbart lättnad, säger Lisbeth Pipping. Efter moderns död har hon gjort grundliga efterforskningar. Hon har läst mammans journal, anteckningarna från sociala och grävt fram handlingar från stadsarkivet. Inte nog med det, hon har sökt upp dem som hon anser varit nyckelpersoner i hennes historia och ställt raka frågor till dem. – Det svar jag fått är att de inte såg eller att de ville skydda oss. Skydda oss från vad? undrar Lisbeth Pipping som är övertygad om att det varit betydligt bättre om hon och hennes systrar blivit omhändertagna när de var riktigt små. På så sätt skulle hon ha bevarat en drömbild av sin mamma, som hon kunnat göra upp med senare. Precis på samma sätt som hon kunnat behålla det goda i bilden av sin pappa som hon träffar sporadiskt i dag.

Med åren

har Lisbeth Pipping lärt sig att leva med sin historia. Vreden och ilskan har lagt sig. Hon har haft stor hjälp av sin obändiga vilja. Dessutom har hon valt att gå ut och prata om sina upplevelser. Sedan några år föreläser hon i hela landet för lärare, föräldrar och personal från socialförvaltningen. Och i somras skrev hon klart sin självbiografi, "Kärlek och stålull". – Det känns skönt att ha sammanfattat sitt liv. Jag har tagit ett extra steg i och med att det kommit på pränt. Det är nästan som att föda barn, säger Lisbeth Pipping som avslutar sin bok med att tacka de räddande änglar som trots allt fanns i hennes närhet när hon var liten. – Mina sommarföräldrar var sådana och Anita, min terapeut var det. Sedan har jag alltid haft förmågan att leva på litet. Jag var ett typiskt maskrosbarn, säger Lisbeth Pipping. Nästa projekt är att fortsätta med psykologistudierna och skriva en doktorsavhandling på temat: Hur har barn det till utvecklingsstörda föräldrar? – Min barndom har följt med mig hela mitt liv. Men jag har tagit ett livtag på den och analyserat den och kommit fram till att det var ett helvete, men att jag klarat mig himla bra och fått ett gott liv, säger Lisbeth Pipping.