Sviterna sitter i än i dag. Det kan visa sig när någon oanmäld ringer på dörren. - Automatiskt hoppar jag till och tänker: Vad är det nu som har hänt? berättar Jens. Ändå är allt mycket bättre. Sömnen är god, panikångesten borta och fobierna så gott som besegrade. Han som drömde om att någon gång få bli en vanlig Svensson har på många sätt nått sitt mål. Han sitter i hörnsoffan av skinn tillsammans med sin sambo Jenny. Han har jobb och tre katter och lever ganska inrutat. Han behöver det. Det gör man med en sådan uppväxt. Med Jens erfarenheter var risken stor att han skulle hamna i kriminalitet och drogmissbruk. Men han är ett bevis på att man inte är predestinerad till ett liv utanför lagens råmärken för att ens barndom varit kaosartad. - Jag har aldrig varit imponerad av alla dessa dumma jävlar som knarkar och är kriminella. Jag har levt så länge med polisen i hasorna och skulle aldrig i livet vilja vara orsaken till det själv. Jag har aldrig gjort något kriminellt, det enda jag velat hela mitt liv är att leva normalt, säger han. Jens växte upp i Stockholm, Tyresö. Pappan drev flera städfirmor, jobbade hårt. Han var kärleksfull och varm. Mamma var hemmafru och visserligen psykiskt labil, men livet var ganska gott för Jens. - Pappan tjänade bra och vi hade en fin lägenhet som var inredd med dyra saker; ekmöbler, afganmattor, kristallkronor och fina tavlor. Pappan hade ett förflutet som narkoman men hade varit drogfri sedan 1972. Mamman hade suttit på psyket och var instabil, men inte värre än att Jens inte kunde ta det. Det gick bra i skolan. De första två åren. Sedan brakade helvetet lös. - Pappa hade kursat, men fortsatt jobba. Svart. Och fick problem med skattemyndigheterna. Dessutom hade mamma polisanmält honom för misshandel. Men jag hade aldrig märkt att han slagit henne. En fullkomligt vansinnig cirkus började. Pappan, som tidigare hade haft gott om pengar, var nu hårt pressad och i denna situation fick han ett återfall och började injicera amfetamin. Mamman fick spel och hamnade på psyket. Och mitt i allt detta fanns Jens. Han var tio år och hade förlorat sin mamma, och pappa blev allt konstigare av knarket. - Pappa sålde möbler för att ha råd att betala räkningar och köpa mat och kronofogden kom och beslagtog vår tv och video. Jag minns när han sålde bokhyllan, det var en kändis som köpte den - för 10000 kronor. Några dagar senare var pengarna slut. Jag förmodar att de gick till amfetamin. Det blev allt svårare för Jens att klara skolan. Och ryktet gick bland kompisarna att hans pappa börjat missbruka och att mamman satt på psyket. Ofta fick Jens klara sig själv eftersom pappan var ute på stöldraider under nätterna. - Jag mådde fruktansvärt dåligt och skolkade hur mycket som helst, men ingen verkade bry sig. Det blev en vårdnadsutredning, men jag skyddade pappa och sa att allt var bra och att jag ville bo hos honom. Jag sa inget om att han sprang ute på nätterna. I dag kan jag inte fatta att ingen förstod min situation och att socialen inte gjorde något. Jens skakar på huvudet. Det är jobbigt att berätta. - Jag känner hur jag skakar, säger han. I början av 1988 flyttade Jens till sin mamma som efter utskrivningen från psyket, tillsammans med Jens två halvbröder, flyttade till en annan stad, långt ifrån Stockholm. Men det funkade bara några månader. - Jag grät och grät och saknade pappa. Jag ville tillbaka, trots att situationen var som den var hos honom. Efter bara några månader flyttade jag tillbaka och började min gamla skola. Bland klasskamraterna blev han utfryst och hemma var det kaos. Den en gång så fina lägenheten med takkronor och ekmöbler ekade tom. Lägenheten var bara ett tomt hål och elen var avstängd. Pappan sprang ut och in för att tjuvkoppla elledningarna så att han skulle kunna laga mat. - Och ständigt var det polisrazzior hemma hos oss. Antingen letade de efter knark eller också pengar efter att pappa gjort ett bedrägeribrott. Det som varit mitt trygga hem hade blivit en knarkarkvart. Men det konstiga var att pappa hela tiden var kärleksfull mot mig och jag kände mig mitt i allt älskad av honom. Efter att pappan gripits efter ett brott och blivit satt på Kronobergshäktet flyttade Jens återigen till mamman. Livet var lika svårt där, med stökiga halvbröder och kriminella, supande män som mamman träffade. Hela tiden längtade Jens efter pappan. När pappan senare kom för att hämta Jens, anmälde mamman honom för kidnappning och Jens blev kvar hos henne. I flera år kastades han mellan mamman och pappans hem. Han var rotlös och förtvivlad, och hade svårt med skolan. Under en period var han på barnhem medan man återigen skulle utreda familjesituationen. Man konstaterade att det bästa var att Jens bodde hos mamman. Men Jens ville till pappan som nu var drogfri och hamnade återigen i Stockholm. Men pappan hade nu inte längre någon bostad. - Vi bodde hos vänner och bekanta i lånade lägenheter och på lägenhetshotell där bara gangsters bodde. Jag gick inte i någon skola och vi levde på socialbidrag. Expressen skrev om honom då. I intervjun sa Jens, då 13 år: - Jag är så jädrans trött på det här livet. Min pappa och jag bollas hit och dit runt hela stan av socialen. Vi har bytt bostad åtta gånger på fem månader. Jag har inte kunnat gå till plugget på två veckor. Kan ingen hjälpa oss? De fick efter Expressens ingripande en lägenhet, men pappan fick återfall igen. En dag knackade det på dörren. Det var en gammal vän till pappan. Han satt i fängelse, på Kumlaanstalten, och hade haft permission. Och avvikit. Nu sökte han skydd. Han stannade i lägenheten. - Jag hade en hund då. När jag gick ut med den en dag och var på väg hem igen såg jag på håll en massa polisbilar utanför vårt hus. De attackerade vår lägenhet med tårgas och grep mannen. Jag var helt chockad, men ingen frågade efter hur jag mådde. När Jens var 14 var han tillräckligt gammal för att förstå vad pappan höll på med. - Jag började konfrontera honom. "Erkänn, ditt missbruk", sa jag. Men det hjälpte inte. Pappan sa att han tog droger för att han ville gå ner i vikt. Till slut gick missbruket fullständigt över styr och han kunde vara borta flera dygn i sträck. - Jag minns en gång när pappa var borta i sex dygn och maten var slut. Jag ringde mamma och berättade att jag levde på popcorn och vatten. Jens flyttade återigen till mamman. Bodde där i fem år. Det var ingen bra tid. Jens var stökig i skolan och gick knappt alls i gymnasiet. Det onda mönstret bröts till slut när han var 19 och flyttade till en annan del av Sverige. Långt hemifrån. Han fixade lägenhet, fick praktikplats på ett åkeri, där han fortfarande jobbar. Han fick professionell hjälp att övervinna sina fobier och sin panikångest. - Jag vet inte var jag fått kraften ifrån att ta tag i mitt liv. Men jag har kommit över någon slags tröskel. Kanske var det att jag mötte folk som jag kände trodde på mig. Och när han träffade Jenny började han öppna upp på allvar, berätta om sin uppväxt. Allt, utan några försköningar. - Det var först när jag kunde tala om min upplevelser, när jag vågade säga hur allt egentligen var, och slutade skydda min pappa och mamma, som min ångest och mina fobier släppte. Jenny, som sitter bredvid i soffan, säger: - Jens har ett slags styrka. Han bara ville att en förändring skulle ske i hans liv. Det har inte jag kunnat påverka. Men visst har jag lyssnat mycket. Jens har kommit på fötter. Mår ganska bra, trots allt. Minnesbilderna brinner ändå i honom. Påminner honom om en uppväxt som kunnat få vem som helst att bli galen. Och bitter. - De jag känner hat mot är inte mina föräldrar, de är själva på många sätt offer, utan mot de sociala myndigheterna som inte på allvar reagerade. Bara det att ingen hörde av sig efter den där tårgasattacken, det är svårt att förlåta. Fotnot: Pappan har nu varit drogfri sedan 1993 och bor i närheten av Jens och Jenny. De umgås ofta. Jens har ingen kontakt med mamman.