Forskarna har hittat en ny livshotande bakterie i Sverige som i vissa fall inte går att behandla med antibiotika.
Hittills har två personer smittats.
Nu fruktar man att allt fler kan komma att drabbas.
- En obehandlad infektion kan man dö av, säger Karin Tegmark-Wisell på Smittskyddsinstitutet.
Bakterien Klebsiella pneumoniae är relativt vanlig och kan ge blodförgiftning, sårinfektioner och lunginflammation. I normala fall går den att behandla med vanlig antibiotika, men i vissa områden har den bundit sig till enzymet NDM-1, vilket gör den resistent mot nästan alla medel.
För närvarande finns bara två antibiotika kvar som biter på den här bakterietypen.
– De två medel som finns är antingen förknippade med kraftiga biverkningar, eller så fungerar det inte vid alla typer av infektioner. Därför är det allvarligt att den här typen av enzym börjar sprida sig i världen. NDM-1 är bara ett exempel, säger Karin Tegmark-Wisell, överläkare på Smittskyddsinstitutet.
Finns i Indien
Den resistenta bakterietypen finns framför allt i Indien, men har även påträffats i Pakistan, Storbritannien, Australien, Kanada, Nederländerna, USA – och Sverige. Här har två fall konstaterats. Båda personerna hade vistats på sjukhus i Indien.
– Vi har inte sett någon smittspridning i Sverige. Men så fort det kommer en patient till Sverige med det här måste vi isolera den.
Kontaktsmitta
Bakterien finns framför allt i tarmen och sprids via kontaktsmitta. Det kan räcka med att besöka en toalett för att få den på kroppen.
– För att själv bli smittad måste man sedan föra den till sin egen mun eller ett sår. Därför är det viktigt att tvätta händerna eller använda handsprit innan man äter om man är i Indien eller Pakistan.
Man bör heller inte äta antibiotika i onödan, eftersom det slår ut kroppens egna skyddande bakterier – då får Klebsiella pneumoniae lättare fäste.
Hur farlig är bakterien?
– En obehandlad Klebisella pneumoniaeinfektion kan man dö av, framför allt av vid blodförgiftning. Lunginflammation kan också ha dödlig utgång. Vi närmar oss punkten där vi inte har något medel för att behandla dem, säger Karin Tegmark-Wisell.