Visst fanns det ögonblick då Hulda Magnusson, 40, tvivlade på sin läggning.

Men att därifrån ta steget fullt ut och bejaka sin homosexualitet var långt.

Hulda Magnusson växte upp i en frikyrklig familj i Linköping. Tillsammans med sina tre systrar var hon under några år aktiv i ungdomsrörelsen. På helgerna deltog de ofta i kyrkans olika aktiviteter.

- Min familj var alltid trygg och kärleksfull. Men det som predikades i kyrkan var väldigt svartvitt och ibland fördömande. Levde du inte på ett visst sätt så hamnade du i helvetet. Bland annat var homosexualitet en synd, något man kunde få bot emot, säger Hulda.

Till sist bestämde hon sig för att lämna kyrkan.

- Jag har nog alltid varit ifrågasättande. Jag var 16 år, gjorde revolt och ville testa det som varit förbjudet, dricka alkohol som alla andra.

"Oj, vad konstigt"

Hulda jobbade på restaurang och utbildade sig så småningom till socionom och flyttade till Malmö. Hon hade relationer med killar som hon ibland träffade på ­nätet.

- Det var både bra och dåliga upplevelser,­ men gemensamt för dem var väl att det ­aldrig kändes helt rätt.

Men en dag, när hon arbetade som servitris på Gotland, hände något som fick henne att grubbla.

- Jag serverade en kvinna och det uppstod en sorts attraktion. Oj, vad konstigt tänkte jag. Det kändes så främmande.

Kort därpå läste hon Louise Boije af ­Gennäs bok "Stjärnor utan svindel".

- Det fanns något som lockade mig där. Samtidigt kände jag att det var en omöjlighet, med tanke på familjen och släkten.

Fick ångest

Men fröet var sått. Och några år senare, som 30-åring, tog hon mod till sig och gick in på gayklubben Indigo i Malmö.

Hon träffade en tjej som hon började dejta men drabbades samtidigt av en stark ångest.

- Jag tror att jag kände att jag aldrig skulle kunna stå för det här. Samtidigt var det en del andra saker i livet just då som gjorde att jag inte mådde så bra. Men jag blev nog lite avskräckt i och med det.

Hon återgick till att leta efter en man, men den rätte dök fortfarande inte upp.

- Jag satte mig och listade alla de egenskaper som jag ville ha. När den var klar insåg jag att det där inte lät som en man. Jag bestämde mig för att jag skulle bli tvungen att vara mer öppen för att träffa en kvinna.

Förälskad direkt

Sommaren 2008 dök de där egenskaperna upp. I form av Helena.

Plötsligt stod de mitt emot varandra på invigningskvällen av Pride, en festival för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

- Jag hann inte tänka riktigt, vi hängde ihop från första stund. Jag blev nog förälskad direkt även om jag inte riktigt förstod det då.

Morgonen därpå var solig och varm. Hulda minns hur hon tänkte "henne vill jag träffa igen".

- Ångesten över att det var en tjej var som bortblåst. Jag hade inget val. Hon hade dessutom alla de här egenskaperna som jag letat efter.

Helena var tydlig med att hon ville ha en relation.

- Det hjälpte mig. Förr skulle det gjort att jag fick panik och kände mig kvävd.

Hulda var 36 år och bestämde sig för att vara helt öppen med sitt nya liv. En månad senare lyfte hon på luren och ringde sina föräldrar.

- Det var nervöst, jag var orolig för deras reaktion.

Föräldrarna blev överraskade.

- Men för dem var det ändå självklart - detta är något vi får vänja oss vid men det kanske tar lite tid. Det var väldigt skönt att höra.

- Med den bakgrunden de har inom kyrkan så kanske det inte var helt enkelt. Jag har en underbar familj och de älskar Helena. Hulda Magnusson. Foto: Magnus Jönsson

Kallar sig inte lesbisk

I dag bor Hulda och Helena med blandrashunden Ester på Södermalm i Stockholm.­ Nyligen blev de också gudföräldrar åt Huldas­ systerns barn.

- Det kändes stort, att stå där i kyrkan och välkomnas i ett sådant sammanhang också.

Hon har inte märkt av några negativa ­reaktioner.

- Många är spontant väldigt glada för min skull. Samtidigt är jag medveten om att Stockholm är en speciell värld, det kan vara skillnad på var man bor.

Hulda vägrar sätta etiketter på sig själv. Lika lite som hon kallar sig för kristen eller okristen i dag, vill hon kalla sig för lesbisk eller homosexuell.

- Jag känner mig inte bekväm med att tillhöra en grupp. Och jag är samma person som jag alltid varit. Men jag har en relation med en kvinna. Är jag då något annat?

Om hon mot förmodan i framtiden skulle träffa en ny partner hoppas hon att det är en kvinna.

- Det skulle spontant kännas mer naturligt i dag, säger hon.