Det hela började med ett telefonsamtal.

Marcus Berggren, som är en inbiten jägare av grävling och räv, hade nyss skaffat den tyska jaktterriern Signe och engagerat sig i en hundklubb. I medlemsbladet såg han ett erbjudande om snygga T-tröjor med klubbens tryck och bestämde sig för att beställa ett gäng.

Tjejen han pratade med på telefon, Anna Qvarfort, var trevlig och det visade sig att hon också ägde en tysk jaktterrier, Ådi, som var precis lika gammal som Signe. Det blev mycket prat om det gemensamma intresset.

När leveransen av tröjor kom visade det sig att paketet hade gått sönder i transporten. Men Marcus ringde mer än gärna tillbaka till den där trevliga tjejen i hundklubben.

Den sista gången de talades vid kastade Anna Qvarfort ur sig en fråga om inte de kunde samåka till en hundträning i Norr-köping för grythundar.

- Vi hade lätt för att prata med varandra men jag vet att jag tänkte: "nej, han är inget för mig", han var bara en trevlig bekant, säger Anna Qvarfort.

Inte heller Marcus hade någon romans i sinnet när han satte sig i bilen:

- Nej, jag tänkte bara praktiskt att vi kunde samåka.

Mer än bara vänner

Efter Norrköpingsresan fortsatte de att träffas på klubbtillställningar. Men i augusti förra året bestämde de sig för att göra någonting bara de två: träna viltspårning. Anna lade ett spår i Lidingöskogarna och bjöd in Marcus Berggren och Signe på viltspårning med efterföljande middag. Och det var där och då som Anna och Marcus blev mer än vänner.

- Den gången hade han en varmare attityd och det var då jag började tänka i andra banor om honom, säger Anna.

- Hon ljuger. Nog hade hon tänkt i de banorna tidigare, säger Marcus.

Sedan dess har de varit ett par och det har blivit många helger i skog och mark - numera alltid i varandras sällskap.