Det här är en sann berättelse om missbruk och elände.

Och om kärlek.

Om hur allt kan se hur mörkt ut som helst, men att det ändå finns en väg tillbaka.

Jonny, 35, och Terese, 30, är levande bevis för det.

Han låg döende i rännstenen, med hjärtstopp och fyra promille alkohol i blodet.

Hon älskade honom ändå.

– Jonny reste sig och i dag har vi och barnen det bra, säger hustrun Terese.

Och tillägger:

– Peppar, peppar... Jonny. Foto: Tomas Leprince

Sonen var med på krogen

Han är för alltid alkoholist men i dag är Jonny Karlsson nykter alkoholist. Det är en balansgång på ganska slak lina ännu, men ändå tillräckligt för att han ska se ljust på framtiden och på vägen bort från spriten.

Jonny har skrivit en barnbok som på barns vis berättar om missbruk och det är en fin och charmerande, men också skrämmande, liten bok, som svägerskan Louise Schou-Lundh ritat bilderna till.

Boken heter "Hjälp, min pappa är sjuk" (minbok.nu) och sprids nu på bland annat skolor och fritidshem.

Den handlar om en liten kille och det är inget av Terese och Jonnys gemensamma barn, Algot, 4, eller Agnes, 2. Det är i stället Jonnys son Albin, i dag 16 år, som har huvudrollen.

– Han har inte haft något lätt liv, han heller, säger Jonny. Han har sett och varit med om saker som barn inte ska behöva uppleva.

– Han har varit med på krogen när jag supit, han har sett mig somna stupfull i soffan, försökt väcka mig när jag varit livlös, väntat på maten som aldrig kommit. Jag skäms verkligen och jag mår dåligt när jag tänker på det.

Boken ska vägleda

Albin har läst boken men inte sagt så mycket.

– Men jag har förstått att han är lite stolt, trots allt. Och jag hoppas för allt i världen att han inte går i mina fotspår.

"Hjälp, min pappa är sjuk" handlar om Jonnys liv som barn, och om hans eget som vuxen alkoholist med barn. Den förklarar alkoholismen på ett sätt som ett barn kan förstå.

– Det kändes helt naturligt att skriva den, säger han. Det var bara att berätta fritt ur hjärtat, att plocka fram minnesbilderna från livet.

Han hoppas boken ska bli en vägledning på förskolor, fritidshem och i skolor, och att problemet ska uppmärksammas.

– Om ett barn börjar prata om det här så kommer flera att göra det. Och där ska boken hjälpa till, att visa att det här är något som förekommer lite överallt, inte bara hemma hos mig. Att dela problem med andra är skönt. Jonnys bok. Foto: Tomas Leprince

Dolde sina problem

Jonny var tolv år när han började dricka. Han bodde i Uppsala och föräldrarna hade skilt sig när han var fem år. Pappan var alkoholist och Jonny var själv bara 19 år när han själv blev pappa. Något familjeliv var det dock inte tal om och Albin bodde mest hos mamma.

– En dag kom hon och lämnade honom till mig. Han var bara två månader och hon skulle bara ut en stund, handla eller vad det var.

Hon kom tillbaka efter tre månader.

Då stod redan de sociala myndigheterna beredda att ta hand om Albin.

Det mesta har varit struligt kring Jonny. För så är det med missbruk. Där finns inget vackert, inget glamoröst.

Men allt verkade ändå vända när han träffade Terese för fem år sedan. Hon bodde i Skåne och de träffades på Netlog, på internet.

– Jag tror vi började prata om hundar, säger Terese. Jonny kallades för "Bulldog" och jag har alltid älskat bulldoggar, hundarna alltså.

De höll först kontakten via telefon men och småningom blev det aktuellt med att träffas.

– Det var jag som åkte till Uppsala. Jag hade med mig en flaska vin, inte så smart kanske, men jag visste ju ingenting om Jonnys missbruksproblem. Och han visade ingenting av det heller.

Det tog inte låg tid innan Terese blev gravid. Då flyttade hon upp till Uppsala, till Jonny.

- Och då började det på allvar, säger Terese. Då fick jag se hur mycket han verkligen drack. Jag hittade flaskor överallt, gömda, och ibland var han så full att han ramlade av stolen, men ändå sa han att han inte hade druckit något.

Bråk och skrik

Vi sitter vid köksbordet hemma i parets radhuslägenhet i Köpingebro, någon mil utanför Ystad. Terese tittar mot Jonny när hon berättar. Det finns inget anklagande i det hon säger, inget förnedrande eller utpekande.

Hon bara säger som det var och Jonny lyssnar och nickar instämmande.

– Jag tryckte ner Terese psykiskt, det har jag förstått nu, säger Jonny. Jag fick det till att allt var hennes fel, hon var värdelös hon förstörde mitt liv.

Det var mycket bråk och skrik. Men när jag frågar Terese hur det kom sig att hon stannade kvar i förhållandet trots att allt var uppochner säger hon bara lugnt, med ett stort leende:

– Det kanske låter konstigt, men jag älskade honom ju så mycket. Precis som jag gör nu. Jag ville att det skulle fungera.

De flyttade ner till Skåne så småningom och i augusti föddes Algot. Dessutom bestämde de sig för att gifta sig. Allt var ordnat och så kom dagen för Tereses möhippa. Det var sommaren 2009 och hennes kompisar drog med henne ut på stan, i Ystad, och livet lekte.

Men mitt i glädjeyran kom en person emot henne och kompisarna på gågatan. Det var Jonny, han var stupfull och han raglade fram med barnvagnen där ettårige Algot låg. Förnedringen var total.

Jonny lämnade barnvagnen och försvann. Bröllopet ställdes naturligtvis in men trots löften om bättring fortsatte Jonny sitt drickande.

Barnen Algot och Agnes är på dagis och vi går dit en sväng för att fotografen ska kunna ta några bilder på hela familjen.

De ser lyckliga ut, tillsammans.

– Vi brukar göra så mycket vi kan tillsammans numera, säger Jonny och Terese. Vi har varit utomlands och det har gått riktigt bra, utan alkohol. Vi vill verkligen ge Algot och Agnes en trygg barndom och uppväxt.

Ny bok

Både Jonny och Terese jobbar som personliga assistenter och Jonny har dessutom precis skrivit ytterligare en bok, som ännu inte getts ut. Den handlar om två pojkar, en som växer upp i en missbrukarfamilj och en som växer upp i en normal familj. Boken heter, "Hjälp, min mamma är en ängel".

Boken kommer förmodligen i höst.

Efter incidenten med fyllan på möhippan åkte Jonny in på en behandling mot sitt missbruk. Han var på Nämndemansgården och kom därifrån, full av förtröstan. I två år höll han sig nykter och allt verkade gå bra.

Men hösten 2011 gick det inte längre.

– Han hade nog gått och planerat det länge, säger Terese och får medhåll av Jonny.

På morgonen den 8 september drack Jonny ett par öl. Så fort Systembolaget öppnade var han där och handlade några flaskor starkvin och massor av öl.

När det var slut och han kom tillbaka till butiken blev det nobben. Så Jonny tog tåget från Ystad till Tomelilla och där gick det bra. Han köpte mer vin och mer öl.

– Jag fick ett sms om att han var i Tomelilla, säger Terese. Vi skulle handla så jag tog barnen med till tåget och åkte dit.

Synen hon mötte var chockerande för henne.

– Han stod bland alkisarna på torget i Tomelilla och drack, jag bara vände om med barnen och gick tillbaka till tåget och åkte hem. Jag var så arg, så besviken.

Kunde ha dött

På eftermiddagen ringde en arbetskamrat och sa att hon sett Jonny stupfull i Tomelilla. En av Tereses systrar åkte dit för att leta efter honom. Hon ringde Terese och berättade att hon hittat honom liggande i spöregnet på en trottoar med en filt över sig.

En ambulans var på väg och Jonny hade fått hjärtstillestånd. När han kom in till lasarettet hade han över fyra promille i blodet.

För en normal person är det en dödlig nivå.

Terese åkte upp till lasarettet och lämnade en påse kläder och lite toalettsaker. Men hon åkte hem direkt, hon var trött på alltihop, hon ville inte vara där, hon ville inte se honom mer.

– Jag älskar honom när han är nykter men hatar honom lika mycket när han är full.

Jonny hamnade på beroendekliniken i Malmö och det är snart ett år sedan han kom därifrån. Terese märkte att något speciellt hade hänt.

– Han var verkligen förändrad på ett annorlunda sätt. Och det har fortsatt vara så. Men det kommer nog dröja länge innan jag känner mig helt säker.

Jonny säger att han inte ska dricka igen. Men det har han sagt förr och några garantier finns inte.

– Vi har det i alla fall bra nu, säger Terese. Och vi får vara nöjda med det så länge. Jag tror inte att Jonny kommer att dricka igen, eller rättare sagt, jag vill inte tro det.