Anna Lithander var 23 år gammal när hon fick sin första panikattack. Ångesten slog till i en korridor på universitetet där hon pluggade litteraturvetenskap.
Nu har hon lärt sig att leva med paniken - och skrivit en bok med sina bästa tips.
– Det började snurra, det kändes som jag förlorade fotfästet och svävade, jag fick tunnelseende och hjärtat klappade. Det var en enorm skräck och väldigt obehagligt. Jag var så rädd och ville bara därifrån, säger Anna Lithander.
Hon förstod inte alls vad det var som hände, utan trodde att hon höll på att bli galen. Tiden efter var jobbig. Hon som hade varit en orädd och självständig tjej blev orolig och rädd.
Skämdes
Snabbt begränsade hon sitt liv för att undvika nya attacker. Anna ville till exempel inte vara ensam eller åka buss själv. Och hon ville inte gå tillbaka till universitetet. Hon beslutade sig för att ta ett studieuppehåll.
– Det kändes skönt men jobbigt, som ett nederlag. Och jag skämdes över att inte kunna fungera normalt. Jag pratade om det med några vänner men det tog emot, det var pinsamt.
Diagnos: panikångest
Annas föräldrar var ett stort stöd. De förstod inte heller vad hon hade drabbats av, men stressade inte upp sig och visade inte sin oro. Det var skönt för Anna, för om föräldrarna inte tyckte att hon var galen så var hon kanske inte det. Efter någon månad hjälpte de henne till en psykolog. Anna fick diagnosen panikångest, eller paniksyndrom.
– Jag tyckte att det blev bättre av att veta att det fanns en diagnos. Jag förstod att det här finns i verkligheten och att det inte är så fruktansvärt. Och att många andra är drabbade.
Att Annas panikångest debuterade just under den här tiden är inte konstigt. Hon hade börjat plugga på universitetet men studierna kändes inte riktigt rätt och hon tänkte mycket på vad hon ville göra i livet. Många får sin första attack i 20-årsåldern och under en stressig period med förändringar.
Terapi
Efter diagnosen har Anna gått i psykodynamisk terapi och i perioder ätit antidepressiva mediciner, så kallade SSRI-preparat. De ordineras ofta till personer med panikångest.
– Det gjorde att det blev lättare, men det försvann inte helt. Och rädslan för nya attacker är lika begränsande som attackerna i sig.
När skräcken för en attack gör sig påmind blir det som att hon för en inre dialog, där den ena sidan är rädd och den andra rationell. För rent logiskt så vet hon att paniken inte är farlig, att attackerna går över och att hon inte blir galen. Men varken rädslan eller attackerna går att kontrollera helt.
– De är så nyckfulla och svåra att ta makten över. Ibland kan det gå flera år mellan attackerna och sen kommer flera på rad.
Vill inte begränsa sitt liv
Paniken kan också dyka upp i nya situationer. Tidigare jobbade Anna som radiojournalist och då fick hon helt plötsligt en attack under direktsändning. För ett tag sedan fick Anna sin första attack när hon körde bil, med barnen i baksätet, mitt i Stockholms rusningstrafik.
– Det var hemskt. Men jag försöker att ge mig på det jobbiga igen, jag vill inte att attackerna ska begränsa mitt liv.
För att försöka kontrollera paniken använder sig Anna ibland av säkerhetsstrategier. En sådan kan vara att sitta längst ut på stolsraden när hon går på bio. Då kan hon ha koll på dörren och flyktvägen, för vid attacker uppkommer ofta en stark önskan om att fly. Men strategierna är inte särskilt bra om man vill bli av med attackerna.
Utmanade attackerna
– Ofta lägger man för mycket energi på att försöka undvika det som skrämmer. Men det som hjälper är att utmana attackerna och våga utsätta sig för det man är rädd för, även om det är väldigt jobbigt. Då släpper panikens makt om livet. Jag, liksom alla andra drabbade, är ju så mycket mer än bara vår panikångest. Det går att vara en fullt fungerande människa med jobb och familj trots att man har det här, säger Anna.
För att dela med sig av sina erfarenheter och stötta andra med panikångest har Anna Lithander skrivit boken ”Jag är inte galen” (Bokförlaget Bonnier Existens) tillsammans med Per Carlbring, professor i psykologi.
