Anna-Karin och hennes man Micke hade knappt satt sin fot i Stockholms skärgård när de bestämde sig för att flytta till Utö.
– Det är en myt att man måste ha bott på öar i generationer för att smälta in. Du behöver varken ha anknytning till Utö eller vara miljonär för att flytta hit. Inte är vi särskilt praktiska heller. Verkligen inga snickartyper, mer nollåttor i det fallet.
Anna-Karin är uppvuxen i Linköping och har alltid vetat att hon inte vill bo i en storstad med småbarn.
Och mycket riktigt: när barnen kom så vantrivdes hon i sjuvåningshuset i norra Hammarbyhamnen på Södermalm i Stockholm.
– Jag orkar inte planera för att gå till en lekpark med barnen.
– Så jag såg framför mig att mina barn aldrig skulle få vara ute om vi stannade i stan.
En kväll slängde Micke ur sig: ”Vi kanske ska flytta till Utö?” Han hade varit där en gång som ung och gillade ön. De bestämde sig för att testa ölivet under en vårhelg och hyrde
ett litet hus. Några dagar senare hade de köpt en tomt på ön.
– Och så byggde vi det billigaste hus vi kunde bygga. Det var några hektiska år, säger Anna-Karin.

Familjen fann sig snabbt tillrätta.
Första året hade Anna-Karin och Micke elva olika jobb. Numera jobbar Micke som datakonsult i friggeboden på tomten. Och Anna-Karin städar.
– Det kanske inte är superutvecklande att städa på en militärförläggning, men jag är ingen karriärmänniska. Jag njuter av ett kravlöst liv, med rik fritid. Stress finns inte hos oss. Jag går aldrig och oroar mig över något som ska hända i morgon.
– Vi förlorar inte tid på att pendla, vi är hemma från jobbet på ett kick, då tänder vi en brasa och myser.
Hon åker sällan in till stan.
– När vi skulle åka till fjällen och jag behövde en ny skiddress kände jag bara ”jag orkar inte åka till stan”. Då fick jag köpa kläder av grannen. Man behöver inte konsumera så mycket.
Sammanhållningen med de andra öborna är den största förmånen.
– Alla hjälps åt. Om bilen pajar så vet jag att jag kan få hjälp. Häromdagen tog det mig två timmar att åka hem från matbutiken. Jag körde hem varor till två andra öbor, och passade på att fika hos båda två.
– Och nu när Humla fyllde år bjöd vi hela mellanstadiet, det är
sex personer, på övernattningskalas. De som går i ettan känner sig bekväma med dem som går i nian.
Så Anna-Karin blir sitt öliv trogen.
– Men nu när barnen blir större ska jag ta mig till stan oftare. De måste lära sig att åka rulltrappa och hiss.