Lisa Hallgren bor med sin sambo och sonen Axel, fyra månader, och fyra katter på en lantgård i Hökmora utanför Norberg i Västmanland.
Lisa, som är miljöinspektör, är föräldraledig - och 50 kilo lättare än då hon vägde som mest för några år sen.
- Jag var en överätare och bäddade in alla känslor i en sockerdimma. Jag tröstade mig eller belönade mig med mat, kakor, godis, efterrätter, berättar hon.
Den onda cirkeln blev värre efter 30, när Lisa och hennes man förgäves försökte bli med barn.

"Var inte tillfreds"

- Som mest vägde jag 131 kilo, säger Lisa som så länge hon kan minnas har haft ett stort behov av att äta ofta.
- Det var som att jag inte blev mätt, inte tillfreds. Nu inser jag att min kropp har varit i total obalans. Dessutom har jag varit allergisk utan att veta om det, jag mår dåligt av gluten och mjölk.
Lisa läste boken "Sockerbomben" av Bitten Jonsson, expert på sockermissbruk, och kände igen sig.
I mars 2009 fick Lisa en plats på en intensivkurs i en vecka med Bitten Jonsson på en kursgård utanför Hudiksvall.
- Jag kände att jag fått nog. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Samtidigt var jag väldigt motiverad.
Veckan blev vändpunkten i Lisas liv.

Skammen försvann

- Vi var en liten grupp där man kände sig trygg - och vi fick lära oss om allt som händer i kroppen när man utvecklar ett beroende. Skulden och skammen försvann. Jag insåg att jag var sjuk! Och inte anklagar man folk med andra sjukdomar - inte tycker man att de får skylla sig själva.
Under veckan serverades god, vällagad och sockerfri mat.
- Det kändes i hela kroppen hur gott maten gjorde mig.
När Lisa kom hem rensade hon ur kylskåp och skafferi, och kontaktade en dietist som hjälpte henne att göra en matplan i detalj. Lisa vägde maten och åt på bestämda klockslag. Dessutom tog hon kosttillskott. Steg för steg försvann sötsuget.
- Jag hade varit speedad - eller som i koma. Nu spred sig ett lugn i mig. Jag blev mätt efter en måltid och sen lagom hungrig när det var dags att äta igen. Men självklart var det svårt att ställa om, min hjärna skrek ju efter socker. Jag hade aldrig klarat det utan min stödgrupp med likasinnade som jag fått kontakt med via nätet.
Efter ett år hade Lisa gått ner till 87 kilo och blev till sin stora lycka gravid.
- Min kropp var i balans, och redo. Jag mådde fantastiskt bra under graviditet en. Med hjälp av dietisten lade jag till mellanmål.

Äter inte ens frukt

I dag väger Lisa 80 kilo, mindre än före graviditeten. Hon äter kött, fisk, grönsaker, ägg och rejält med nyttiga fetter (som i avokado, lax, nötter, olivolja) - men ingen potatis eller pasta, inget bröd och inget sött, inte ens frukt.
- Jag äter livsmedel som innehåller högst tio procent kolhydrater. Jag provade att lägga till frukt, men då blev jag orolig och snurrig.
När Lisa var nyförlöst och hormonerna rusade blev hon sötsugen och luktade på några kakor.
- Då kände jag den äckliga, konstgjorda doften. Och suget försvann. I dag längtar jag sällan efter sötsaker.
Att gå på restaurang eller att bli bortbjuden är en utmaning.
- När jag äter ute brukar jag ta med en avokado eller ett kokt ägg som jag tar till maten för att bli mätt på rätt sätt. Och när någon säger "Men en liten kaka kan du väl ta!" brukar jag jämföra med en alkoholist som knappast behöver höra: "Men en liten drink kan du väl ta!".
- Jag vill ge min kropp det bästa bränslet - för det är den värd.
Och lilla Axel - ska du ge honom en sockerfri barndom?
- Ja, så långt jag kan. Jag vill ju inte att hans kropp ska processa en massa onödiga livsmedel. Till skillnad från mig har Axels pappa en inre stoppknapp för sötsaker. Vi får hoppas att Axel fått pappas gener.